Från och med nu så kommer twitteruppdateringar från Ian komma upp varje dag och då kommer det vara tweets från det senaste dygnet.

Hoppas ni gillade del 6 av Mystic Nights, kommentera gärna   

Läs dom tidigare delarna HÄR!

April 1765

Ruby kollade på sin bror som kollade på deras mors grav. Det hade nästan gått tre och ett halvt år sen Damien försvann och mor hade blivit mördad. Ruby och Athan hade levt i skräck sedan dom hade sett vad Damien och Sophia var. Fars vänner hade kommit och tröstat Ruby och Athan och hade gett sitt ord på att dom skulle skydda dom. Far och mor låg begravda bredvid varandra. Det har varit tuffa år. Mor och far blev mördade samma år och deras bror blev ett monster och försvann också samma år. Allt Ruby och Athan hade var varandra.

-”Kom så går vi, Ruby”, sa Athan utan att kolla på Ruby.

Han vände sig om och började gå. Ruby hörde sorgen i hans röst. Ruby suckade och följde med. Dom kom fram till deras lilla stuga där dom bodde. Dom har inte lämnat stugan. Hemska minnen finns där men det är Rubys och Athans hem och har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Ruby började med att göra middagen. Hon började göra bröd, hon hade kollat på sin mor när hon bakade bröd och lärde sig så. Athan gick och satte sig på fars gamla stol och började göra träkulor. Det var det som skadade eller dödade vampyrer.

Det hade blivit sen kväll och det var dags att lägga sig. Ruby och Athan var utmattade efter en jobbig dag med arbete. Dom hade varit vid sjön hela dagen och rensat fisk.

-”Godnatt, syster”, sa Athan. ”Ta med den här, för säkerhetens skull”. Det var en pistol med träkulor i.

-”Godnatt, broder”.

Ruby gick in på sitt rum och Athan in till sitt. Ruby la sig direkt i sängen. Hon skippade att borsta håret. Hon släckte sin oljelampa och skulle precis somna då hon hörde nån. Måste vara Athan. Men det hördes flera steg och dom stegen var lättare.

-”Vad fasiken gör du här?”, hörde Ruby sin bror fråga nån.

-”Jag är på besök, inte glad att se mig?”.

Ruby kände igen rösten. Hon kunde inte tro sina öron. Sophia.

-”Nej, verkligen inte. Försvinn ditt monster!”, skrek Athan.

Ruby tog pistolen och gick ut.

-”Ruby... gå in på ditt rum”, sa Athan.

-”Nej. Inte förräns monstret försvinner”.

-”Väldigt oartigt av er att kalla mig 'monster'. Jag har ett namn”, sa Sophia.

-”Jag ger fasiken i vad du har för namn, du är ett monster i mina ögon”, sa Ruby.

Sophia hånflinade bara. Plötsligt så ryckte hon bort pistolen från Rubys hand och bet henne och dödade henne.

-”Neeeej!!”, skrek Athan.

Han siktade sin pistol mot Sophia och skulle precis skjuta då Sophia ryckte bort hans pistol också. Hon tog tag i hans hals och lyfte upp honom.

-”Rätt med träkulorna men glöm inte att jag är 550 år gammal. Jag är smartare och mycket starkare än vad ni kan tänka er”.

Sophia bet Athan och dödade honom likaså.

Ruby vaknade med huvudvärk och smärta. Hon såg Athan som låg på golvet. Det var dag.

”Hur lång tid har det gått?”

Hon kollade för att se vad som hade hänt med Athan. Hon såg två små hål på Athans hals. Ruby började röra på sin hals. Hon kände dom två små hålen. Ruby var hungrig. Hon ville ha mat. Hon såg fisken som dom hade rensat. Hon kunde lika gärna äta dom så där, råa. Hon började kolla runt för att se vad som fanns. Bröd var det enda. Hon började äta brödet. Hon åt upp allt till slut och när hon hade ätit upp allt så hörde hon Athan vakna.

-”Vad sjutton?”.

Athan reste sig upp och kollade på Ruby.

-”Vad hände? Hur länge var vi borta?”.

-”Vet ej”.

Det knackade på dörren. Athan hämtade en filt och täckte sin hals. Ruby tog också en filt och tänkte sin hals. Athan gick och öppnade dörren.

-”Mr and mrs Blackwell. Allt väl?”, frågade en kort, tjock man. Han hade polisuniform på sig. Hans partner hade också en polisuniform på sig fast han var lite längre och var smal.

-”Det har rapporteras skrik härifrån, stämmer det?”.

Athan kunde inte svara. Han var så hungrig. Han kollade bara på polismannen. Han ville bara...bita honom. Athan ville inte tro det men han var så hungrig. Athan hoppade på polismannen och bet honom.

-”Hallå där!”, skrek den andra polismannen.

Men han hann inte säga så mycket innan Ruby attackerade honom. Ruby kollade på sin bror som hade röda,konstiga ögon, vampyrtänder och blod rinnade nerför munnen. Han kollade upp mot himlen och skrattade. Han kollade sedan på sin syster. Han kollade konstigt på henne. Hon hade också röda,konstiga ögon, vampyrtänder och blodet rann från hennes mun. Men Athan njöt inte så länge. Han insåg vad han och hans syster hade blivit. Athan hatade vampyrer mest av allt på jorden. När far och Damien inte längre fanns där så var det Athans jobb att skydda sin mor och sin syster. Men han förlorade modern och han gjorde allt för att skydda sin syster. Men återigen misslyckades han. Han började skrika rakt ut. Ruby undrade vad det var med honom. Athan började andas tungt. Snabbare. Högt. Han skrek igen.

-”Vad är det med dig?”, undrade Ruby.

-”Allt är Damiens fel. Han tog med sig Sophia. Hon iakttog oss hela tiden. Damien tog med Sophia in till vårt hus. Hon förvandlade oss. Vi hade aldrig dödat dessa människor eller haft denna törst om inte Damien hade tagit med sig Sophia. Jag ska hitta den idioten!”.

Athan sprang därifrån. Ruby lämnades där alldeles själv. Vart skulle han? Hon reste sig upp och började springa efter.

”Gud, så fort jag springer!”, tänkte hon.

Hon hittade aldrig Athan. Hon var själv nu. Ruby höll med Athan. Det var Damiens fel. Han började med allt det här.

”Jag ska banne mig ta och hitta den idioten jag med!”

Ruby började springa och lämnade McKinney, Texas.