Augusti 2011

Damien, Ruby och Athan satt alla tysta vid bordet. Ruby hostade till lite.

-”Ja, det här är ju lite pinsamt”, sa Athan mitt i tystnaden.

Damien och Ruby tittade lite snabbt på varandra. Vad skulle dom säga nu till varandra?

-”Athan, du kanske har nåt förslag på vad vi kan prata om nu? Det var ju ditt förslag, allt det här. Sitta tillsammans och prata goda gamla tider”, sa Damien.

-”Kan vi inte få höra din berättelse om ditt patetiska liv, då är vi kvitt?”, sa Athan lite argt.

Damien tittade på Athan.

-”Var försiktigt lillbrorsan, med din attityd. Du vill inte göra mig arg”.

Athan reste sig upp från sin stol.

-”Jasså inte? Varför skulle jag inte kunna göra dig arg, Damien?”.

-Hörni, sluta nu killar. Det räcker. Athan, sätt dig igen och Damien, börja berätta”, sa Ruby med en suckande min.

-”Jag levde i flera år, efter att jag hade lämnat McKinney, i sorg. Jag fattade inte hur jag kunde leva. Jag fattade inte att...att jag...att jag hade mördat min mamma. Jag kunde inte förlåta mig själv, det fanns ingen chans. Och det har jag aldrig gjort. Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Efter ett tag så försökte jag ta itu med det liv jag levde nu. Jag ville inte åka tillbaka till McKinney, inte på ett tag varje fall. Jag ville också glömma Sophia. Åren gick och jag levde mitt liv bara. Men jag minns en kväll, på slutet av 1890-talet, då det slog till mig riktigt hårt. Era namn började eka i mitt huvud. Jag hade ju inte glömt er men jag insåg väl att jag saknade er. Jag ville verkligen se era ansikten och be om ursäkt men den ursäkten skulle aldrig kunna accepteras av er. Det var jag tvungen att inse. Då, så trodde jag att ni inte levde längre. Jag skulle aldrig se era ansikten, era glada ansikten. Jag skulle aldrig se er lyckliga. Men jag antar att jag hade fel om att ni inte levde då, ser jag nu. Efter den kvällen så var ni i mina tankar för evigt. Jag visste att ni hade hatat mig men jag tänkte på er ändå. För jag älskade er fortfarande. Runt 1910 eller så, så började jag bara döda människor framförallt kvinnor. Jag tänkte på allt som hade hänt, med er och mamma, med mig själv och det tog kål på mig och jag kunde bara dränka sorgen med dödandet. Tjej efter tjej försvann och om det vart en stor nyhet så försvann jag därifrån. Gick till nästa plats, samma sak där, och sen vidare. Det pågick så länge, just att döda hela tiden och dricka blod och ta liv. Jag var förvirrad, desperat, ledsen, arg över mig själv. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade kommit vid tidpunkten då jag ville ta en träpåle och bara hugga mig själv i hjärtat, det kalla hjärtat som inte slog. Jag ville spela stunderna då allt var bra, jag ville pausa alla dom bra minnen, jag ville stoppa all smärta, jag ville spola tillbaka lyckan. Jag visste inte hur jag skulle börja bygga upp min styrka. Det var då jag träffade en vampyr vid namn Dean. Dean var, eller är vad jag vet, en 800 år gammal vampyr som hittade mig på nåt sätt. Han hittade mig runt 1935. Han hjälpte mig i tjugo år att inte döda så många. Han lugnade ner mig och hjälpte mig att bygga upp min mentala styrka. Dean tog med mig på hans bilresor runt om i USA och visade mig att även om jag är vampyr med så stora misstag så kan jag ändå försöka hitta ett annat sätt att leva på. Han sa till mig att jag levde på mina misstag och det var fel. Jag hittade rätt sätt att leva igen. Men törsten efter blod släcktes aldrig. Jag dödade några då och då, ett eller två år dödade jag ingen. Jag tackade Dean för allt han hade gjort självklart. Men han sa att jag inte skulle tacka honom, utan att jag skulle tacka mig själv för att jag lyckades bygga upp mig själv. Sedan försvann han bara. Det var 1947 så jag har inte hört av eller sett honom på 64 år. Innerst inne så tackar jag honom ändå. Efteråt kändes allt lättare. Jag tänkte på er och mamma varje dag, då menar jag verkligen varje dag. Saknaden var stor men jag var tvungen att se framåt och inte titta bakåt. Jag levde på med mitt liv. 50-talet var den tråkiga delen av mitt liv. På 60-talet började jag dejta lite och ja, ni har ju hört om Donna. Jag köpte även min bil 1964. Jag såg The Rolling Stones, The Beatles, ja, alla dom där 60-talsbanden. 70-talet hade samma flyt, brudar hit och dit. Fast det årtiondet åkte jag till Europa också. Jag åkte först till London, sedan vidare till Paris,Barcelona,Amsterdam. På 80-talet så gick jag mest på konserter. 80-talet var verkligen det årtiondet jag hade det bäst. Men det var det årtiondet jag tänkte på er mest. Jag kände väl att det var lite så, ju mer roligt jag hade desto mer tänkte jag på er, vilket jag fick dåligt samvete men jag försökte ändå leva på. På 90-talet började jag längta efter McKinney, jag ville se vad som fanns där nu. Jag saknade mitt hem. Jag var nära på att återvända men ångrade mig i sista minut. Jag var inte redo. Under 90-talet så bodde jag i New York och försökte hitta ett jobb och bara ta det lugnt i nån schysst lägenhet. Men det skulle aldrig bli normalt. Jag skulle aldrig kunna leva normalt som en människa igen. Så jag tog bilen och började min bilresa genom USA. Från östkusten till västkusten. Jag kommer ihåg att jag började åka 25 september 1998. Jag stannade i vissa städer i flera år. Jag åkte, stannade nåt år, åkte, stannade nåt år och så vidare tills nu. Så nu sitter jag här med er”.

Ruby satt bara och kollade på Damien och var tyst. Inte ens Athan sa någonting. Fast han tittade inte på Damien men hans tystnad sa allt.

-”Wow, Damien. Jag trodde aldrig att du hade det så där tufft. Jag trodde du levde på som vanligt för att få vara ärlig och inte hade några problem. Men jag är så glad att vi har fått höra din livshistoria efter all tid”, sa Ruby.

Om hon kunde så skulle hon gråta men det kan hon inte. Men Damien hörde hennes tårar genom hennes röst. Hon sänkte huvudet och började minnas allt som hade hänt under åren. Athan satt och bara stirrade. Sa inget eller gjorde inget. Han kollade inte på Damien och det hade han inte gjort heller.

-”Så, vad gör vi nu? Vi har delat med oss våra berättelser om våra liv så ja... vad händer nu då?”.

-”Jag har en idé”, sa Athan med ett leende. ”Vi kan väl åka till McKinney?”.

Damien och Ruby stelnade till tittade bara på Athan.

-”Va?! Varför ska vi göra det?”, undrade Ruby.

-”Tja, det var ju vårt hem. Och Damien kanske vill kanske åka dit, han berättade att han ville”.

”Så han lyssnade en del av min berättelse”, tänkte Damien.

-”Men han kanske inte vill åka nu? Och vad skulle vi göra där föresten?”, sa Ruby.

-”Kolla läget, knappast att nån skulle känna igen oss, ingen av dom har ju levt då vi levde”. Athan började le ännu mer.

-”Nå, Damien? Vad har du kommit fram till då? Vi har alla en varsin bil som vi kan åka i, jag känner inte direkt för att åka med nån av er, ska jag vara ärlig”.

Ruby kollade på Athan, surt. Hon gjorde en grimas till honom.

-”Ja, varför inte, lillbrorsan? Vi kan väl åka till McKinney då”.

Kära läsare!

Jag ville skriva ett sånt här inlägg om hur jag tycker om bloggen och hur det har gått och så vidare.

Jag har varit ett Ian Somerhalder fan så länge och att få skriva typ om hans liv är så roligt. Han är en inspiration för mig, säkert för er också. Hans jobb med IS Foundation är ett inspirerade arbete.

Och till er läsare, ni är underbara. Ni kanske inte är många men ni är så himla bäst helt enkelt. Era kommentarer är så himla kul att få. Ja, ni är helt enkelt underbara och bara för bäst!!

Än så länge har det gått hur bra som helst med bloggen! Inget mer med det liksom.

Jag har planerat att det ska komma en tävling nån gång, mer delar av Mystic Nights, menyavdelningar där ni kan läsa om Ian när ni vill och hans karriär lista. Ni kan alltid dela med era tankar eller åsikter i gästboken. Ni kan alltid kontakta mig på mailen, tipsa mig nåt, skicka nån bild eller video eller fråga mig nåt i frågegrejen och så kan ni alltid kommentera när ni vill   

Mystic Nights del 8 kommer upp idag, kl.15 Tummen upp för det och jag kan säga att det är min favoritdel än så länge. Om du inte har läst delarna tidigare så kan ni klicka på 'Mystic Nights' under kategorier i menyn eller klicka häär.

Hoppas ni har varit nöjda med bloggen och att ni kommer att tycka om det i framtiden!   

Mitt favoritcitat av Ian och collaget har jag gjort själv, vill ni låna den så får ni kontakta mig genom mailen eller kommentera.

Visste du att Ian Somerhalder är den som tjänar mest pengar på The Vampire Diaries? Han tjänar 40,000 dollar/avsnitt vilket ungefär är 240 000 kr/avsnitt.

Den här informationen har ju legat ute ett tag men jag bloggade aldrig om det direkt men nu gör jag det.

Den 29 oktober så är det ett IS Foundation event som heter Empoweresque. Eventet kommer vara på The Opera i Atlanta, Georgia. Här är vad isfoundation.com berättar om eventet, resten kan ni läsa här.

Empoweresque is a celebration...

An awakening of the uniqueness and power within women.
If you think being sexy is akin to throwing on a pair of heels, think again...
It's about the woman within knowing that SHE has the power to change the world.

It's not what you look like.
It's not about your size, age, colour or faith.
It's who you ARE.
It’s your passion, your strength and your ability to inspire and lead change not just within yourself, but within others.
It's about awakening your divine femininity and becoming an "Empoweress."

This awakening within yourself will forever change you, and uniting empowered women will forever change the world.
Historically, we've seen phenomenal female change makers. These women "stand up and stand out", but why must they stand up as ONE woman when we can "stand up & stand out" together to radically transform the world as one UNITED divine force?
What are you waiting for?

Join us as we unite empowered women who will forever change the world.

Källa  

Ian Somerhalder vann tyvärr inte på 2011 Do Something Awards i kategorin 'TV Star', den som vann var Demi Lovato. Ian var ju nominerad för sitt arbete med Ian Somerhalder Foundation. Finns inga bilder på honom för han var inte där. Synd att han inte vann med arbetet med IS Foundation lever vidare   

Hej!

Jag hade planerat att det skulle bli några inlägg igår men det vart inte riktigt så. Det uppstod några komplikationer som jag helst inte vill dela med mig men bara så ni vet. Det kommer tidsinställda inlägg eftersom jag kommer vara upptagen hela dagen och kvällen. Ber om ursäkt för det inte vart som det ska.

Läs dom tidigare delarna HÄR!

Vad tycker ni om del 7? Kommentera gärna   

Augusti 2011

Motellrummet hade ett litet,runt bord med just tre stolar. Damien, Ruby och Athan satte sig på varsin stol och sa ingenting. Dom visste inte vad dom skulle prata om..först. Eller vem skulle börja.

”Jaha, det här var ju pinsamt”, tänkte Damien.

Till slut var Athan som var den som sa något.

-”Jag har ett förslag”, sa han med ett flin. ”Vad sägs om att du och jag, Ruby, berättar om hur vårt liv har sett ut efter vår förvandling?”.

Ruby såg fundersam ut och det tog lite tid innan hon svarade.

-”Tja.. För mig spelar det ingen roll egentligen men jag antar att det funkar”.

-”Så.. Vem ska börja då?”, sa Athan med ett hånflin.

Ruby- 1847

Ruby gick hem från en resturang. Hon hade varit på en dejt med en trevlig man vid namn Donn Jackson. Hon bar sin finaste klänning hon hade hittat här i New York.

Rubys klänning

Många som gick förbi Ruby tittade snett på Ruby.

-”Vad gör denna kvinna ute så här sent själv?”, sa många om gick förbi Ruby.

”Tss.. Inget kan ju hända mig direkt”

Ruby kom fram till sitt hus. Hon stängde dörren efter sig och så fort hon vände sig så stod Donn framför henne. Hon vart förstås lite skrämd, hon var inte beredd på att han skulle stå där.

-”Donn? Vad gör du här?”, undrade Ruby.

-”Tjaaa... Jag kunde väl komma på ett besök”.

-”Tror ni inte att det är lite sent för ett besök, mr Jackson”.

-”Kalla mig Donn”.

Ruby och Donn kollade på varandra. Då Donn fick dom där röda ögonen och vampyrtänderna stack ut och tog tag i Ruby och tryckte upp henne mot väggen. Ruby väste åt honom.

-”Vad gör du här?”, frågade Donn.

-”Jag bor här för tillfället”.

-”Du kanske ska bo nån annanstans. Ju färre vampyrer här i New York desto bättre”.

-”Vad skulle det göra för skillnad, Donn?”.

Donn tittade länge på Ruby. Han släppte ner henne och försvann.

Athan- 1892

-”Det är bra grabbar”, skrek chefen för gruvan där Athan jobbade i.

-”Blackwell! Du kan ta dina pengar och dra nu”.

Athan gick fram till chefen och fick sina pengar. 150 dollar var inte så dåligt. Athan tog pengarna och gick därifrån. Han hade råd med tåget till Los Angeles från San Fransisco. Därifrån skulle han börja leta efter Damien.

”Hm, Damien”, tänkte Athan.

Athan kom att tänka på allt som hade hänt i McKinney,Texas 1761. Mors död. Damien mördade mor. När han tänkte på det så vart han alltid så arg. Sophia hade stadens hemliga vampyrpoliser hitttat. Den gruppen hade far varit ledare i. Dom hade bränt Sophia typ som en häxa år 1766, året efter Athan och Ruby hade förvandlats. Athan hade åkt tillbaka till McKinney men visade sig inte. Men han kommer ihåg allting han hade sett.

Athan stod på stationen då han såg en kvinna som verkade vilsen. Athan kunde inte andas. Kvinnan var så vacker. Det kändes som hela världen stannade till. Hon var så vacker. Athan gick fram till henne.

-”Ursäkta, frun? Ni verkar vara vilsen, kan jag hjälpa er med nåt?”, frågade Athan kvinnan. Han tittade i kvinnan isblåa ögon. Hon hade blekt hår som var uppsatt i en fin bulle. Hon hade en underbar, blå klänning som passade hennes kropp och hennes hudfärg.

-”Ja, jag vet inte från vilket spår tåget går till Los Angeles”.

-”Du står på rätt spår”.

-”Jaha.. Tackar”, sa kvinnan med ett leende. ”Mitt namn är Audrey”.

-”Athan”.

Audreys klänning

Ruby- 1961

Ruby var så utmattad när hon gick in i baren i McKinney. Det här året hade hon återvänt till McKinney, Texas som vikarie i grundskolan. Men hon koncentrerade sig inte på det jobbet, det var bara ett alibi. Hon koncentrerade sig på att hitta Damien. Sedan 1948 har hon letat efter Damien, konstant. Alla dessa år så ville hon hitta Damien och bara... ja, vem vet vad. Hon gick in i baren och satte sig vid nån kvinna som verkade full.

-”Tjena, du är ju vikarien. Min lilla flicka säger att du är så bra. Du förstår, min flicka har haft det så svårt sen hennes pappa lämnade oss. Han lämnade oss för fyra år sen, min flicka var bara sju år. Jag har också självklart haft det svårt”, slöddrade kvinnan fram. ”Jag är Donna föresten. Du är ms. Blackwell, det vet jag redan. Vet du vad? Förra månaden kom en ursnygg kille, Damien Smith. Han var döläcker. Nej men vänta nu.. Han sa att han hette Blackwell i efternamn först men hans pappa gifte om sig och han tog hans pappas namn, ja så var det. Vi hade en...grej tillsammans”. Donna började fnittra. Föresten vet du vem han är? Han heter Blackwell”.

-”Nej, inte rikigt”.

Ruby var jättearg. Hon hade hittat Damien. Snart varje fall. Ruby ville explodera av ilska. Damien hade antagligen kontrollerat henne och sagt dessa lögner. Ruby betalade sin nota och var så arg att hon inte ville lyssna på Donna.

”Nu jäklar ska jag hitta honom”

Athan- 1985

Athan lämnade Ac/Dc-konserten. Ac/Dc var som vanligt skitbra! Han satte sig i bilen och skulle köra mot motellrummet. Konserten hade varit i San Diego och han skulle övernatta och sen vidare mot Los Angeles. Athan hade fortfarande inte hittat Damien. Han hade varit nära, han var i Miami, Florida för två år sen men Damien hade hunnit åka iväg tills Athan hade kommit, Damien hade i för sig hunnit åka i väg en månad innan. Athan gav inte upp men behövde koppla av och ta en paus från sin ilska. Trots alla dessa år så kunde han aldrig glömma vad Damien hade gjort.

Han släppte den tanken och började tänka på Audrey. Audrey, som lämnade Athan 1907. Hon fick reda på vad Athan var men hon litade tillräckligt på honom efter tio år tillsammans. Men dom fem sista åren vart skakiga då Athan började tappa kontrollen över sin ilska för Damien. Han tog ut sin ilska på Audrey men han skadade aldrig henne. Till slut fick hon nog. Hon lämnade ett brev där det stod att hon inte längre kunde vara med honom. Han måste förstå att det han utsätter henne för är för mycket för henne. Hon orkar inte mer. Hon var en stark person men det här kunde hon inte hantera. Athan letade flera år efter Audrey. Han ville be om förlåtelse. Men det tog för lång tid. Audrey avled 1945, 74 år gammal. Athan hittade aldrig henne och kunde inte förlåta sig själv.

Athan såg på motellets tv i receptionen om en kvinna som hade mördats när hon hade gått hem efter Ac/Dc-konserten. Han stannade till. Bilderna på tv:n visade två små hål på halsen som reportrarna hade sagt var mystiskt. Dom beskrev gärningsmannen och den beskrivningen stämde bara på en person. ”Personen ska vara ungefär 1.85-1.90 m lång. Han har brunt/svart hår, och en symbol med en örn på och initialen B(familjens familjesymbol)”.

”Damien”

Ian, Nina och Paul gjorde en photoshoot för inte så länge sedan. Här är en video och såklart bilder.

Källa