Del 14 är i två delar. Nästa del kommer imorgon kl.15

Update: del 14:2 kommer inte imorgon kl.15, kommer på lördag kl.21

Läs dom tidigare delarna här.

Damien var själv hemma i stugan. Ruby hade gått ut och joggade, låtsas som att hon var mänsklig. Athan var ute och jagade. Damien sjönk ihop i soffan och drog ett djupt andetag. Han tittade runt lite i luften, rastlös. Han gillade inte att ha tråkigt. Han satte och tänkte på Athan.

”Hur kan han dricka djurblod och människoblod? Äcklig kombinerad smak”

Damien reste sig upp och bestämde sig för att åka till sjukhuset och stjäla lite blodpåsar. Han satte sig i bilen och körde mot sjukhuset som ligger strax utanför McKinneys centrum. Han tänkte inte smyga runt eller nåt.

Han gick in på sjukhuset och gick till receptionen.

-”Hejsan! Vad har du för ärende?”, frågade receptionisten, en kvinna i 20-årsåldern med kort, blonderat hår.

-”Kan du visa mig vart alla blodpåsar är?”, tvingade Damien genom sinnestvång.

-”Självklart!”, log receptionisten och började gå.

Dom gick ner en våning och gick ner längs en lång korridor. Till slut kom dom till ett lite kallare rum med alla möjliga blodsorter.

-”Men... varför behöver du dom?”, undrade receptionisten lite fundersamt.

-”Oroa dig inte, för bra anledningar”, sa Damien återigen med sinnestvång.

Receptionisten log bara.

Damien kollade för att se vad han skulle ta. Han samlade ihop några blodpåsar och la ner i en väska han hade tagit med sig.

-”Så. Klar nu”, sa Damien.

Damien gick ut och började gå. Men han glömde en grej.

-”Föresten, du gav mig aldrig blod. Du kom ner här... av nån anledning”, tvingade Damien och receptionisten och fick henne att glömma allt.

Han stack på en gång, och tog trapporna istället för hissen. Han råkade krocka i nån.

-”Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, sa en kvinna.

-”Nej nej, ingen fara”, sa Damien med ett leende.

Kvinnan tittade upp. Damien stelnade till.

Kvinnan som Damien hade krockat med var alldeles vacker. Hennes ögon var isblåa och hon hade blont men inte för blont, vågigt hår. Hom hade sån fin figur. Hon såg ut att vara i ungefär 20-25 årsåldern. Hon var alldeles perfekt. Damien hade aldrig sett nån så vacker kvinna på 250 år. Det var helt sjukt. Hennes blåa ögon fångade verkligen en.

Kvinnan tittade lite bakom Damien.

-”Behöver du hjälp med att hitta eller?”, frågade hon.

Damien slängde en blick bakåt mot trapporna och hon såg väl att han kanske var ”ute och cyklade”...

-”Eh... nej. Jag ska gå nu..så.. ja...”.

Damien fick inte fram ord.

-”Okej...”, sa kvinnan och började vända för att gå.

-”Vad heter du föresten?”, frågade Damien.

-”Jessica”, log Jessica.

-”Trevligt att träffas, Jessica”, sa Damien.

Jessica log tillbaka och gick. Damien stod kvar lite längre tills hon hade svängt runt hörnet. Damien gick hela vägen till bilen och körde hela vägen hem, med Jessica i tankarna.

*

Ruby stannade för att ”vila” lite. Hon hade sprungit i människotakt genom McKinneys centrum. Hon stod och stretchade. Sen så fick hon syn på Oscar, varulven. Hon följde efter honom. Han gick in i nån musik-affär. Ruby gick också in. Oscar gick och kollade på några gitarrer. Ruby låtsades vara intresserad av nåt piano, hon kunde egentligen spela piano. Ruby närmade sig Oscar.

-”Visste inte att du kunde spela gitarr”, sa Ruby till Oscar.

Oscar svarade inte.

-”Tror du jag ska vara snäll helt plötsligt?”.

-”Tro mig, jag är inte som Damien eller Athan. Jag lovar”.

-”Ska jag vara ärlig så bryr jag inte mig om du inte är som dina bröder men en grej har ni gemensamt som gör att jag inte vill prata med er, ni är vampyrer”

-”Jag har inte träffat mina bröder på 250 år så jag är definitivt nåt annorlunda än dom. Jag vill inte orsaka problem, trots att du är varulv”.

-”Kan vi ta det här nån annanstans?”.

Ruby nickade och dom gick ut. Ruby kände att Oscar var sur. Dom gick till skogen.

-”Jag tror både du och jag vet att vi aldrig kommer att komma överens. En varulv och en vampyr kan inte komma överens, tro mig. Så låt mig göra saken klar för dig. Vi står helt enkelt på andra sidor och vi kan inte hitta nån gemensam sida”.

Ruby stod bara och stirrade på Oscar.

-”Vet du helt säkert på att en varulv och vampyr inte kan komma överens? Jag känner på mig att du aldrig ha varit med om det. Du är bara osäker och följer det du har lärt dig. Du är lojal mot alla varulvar, det respekterar jag. Men jag ser nåt inom dig, nåt som står ut. Det skulle faktiskt aldrig skada att försöka. Oscar, tro mig. Jag är inte som alla andra. Jag pratar inte bara om min vampyr sida. Jag har en mänsklig del också, även fast det kanske inte är en stor del men den finns. Du har också den mänskliga sidan. Jag vill bara att vi ska komma överens, du verkar vara en underbar kille.

Jag önskar bara att du kunde ge det en chans att åtminstone tänka på det”.

Oscar sa ingenting. Han tittade bara på Ruby. Han gick fram till Ruby. Han tog tag i hennes hand. Han log lite.

-”Jag kommer ångra det här. Åh, herregud”. Oscar tog ett djupt andetag. ”Jag håller mig på den lojala sidan, som du kallade det. Jag kommer aldrig kunna tänka mig med en vampyr. Ruby, jag vill inte säga det här, men jag tror jag ser nåt i dig också. Ingen vampyr har varit så här som du är, inte vad jag har sett eller hört talas om”.

Oscar och Ruby tittade länge på varandra. Oscar släppte Rubys hand och gick iväg. Ruby stod kvar och log för sig själv. Hon var glad. Men det varade inte så länge. För helt plötsligt är det nån som kastar henne mot ett träd och har strypgrepp.

-”Vad fan tror du, du håller på med?!”, skrek Athan.