Vill bara påminna er att rösta som in i h****te på Ian, Nina och The Vampire Diaries!!! Som jag vet så har TVD, Ian och Nina aldrig fått en People's Choice Award förut men det kan vi ändra på och jag hoppas ni har röstat mycket, jag har gjort det hehe.

Röstningen stängs tisdag den 6 december (alltså imorgon) 23:59, amerikansk tid. Om jag har räknat ut rätt så kan vi i Sverige och Europa rösta tills den 7 december 05:59! Så vi kan fortfarande rösta som bara den imorgon och onsdag natt!!

RÖSTA HÄR!!!!!!!!

När del 15 kommer ut så kommer en liten sammanfattning av alla karaktärerna (okej, jag borde ha tänkt på det här liiiiite tidigare). Tänkte byta ut bilden snart för Mystic Nights, ni får jättegärna skicka in lite bilder om ni vill som jag kan använda, mejla dom till iansomerhalder1@live.se

Läs dom tidigare delarna här!!

-”Vad fan tror du, du håller på med?!”, skrek Athan.

Ruby försökte komma loss ut strypgreppet.

-”Släpp mig, Athan!!”, skrek Ruby.

-”Som fan att jag ska!!”.

Till slut ”vann” Ruby på nåt sätt och hostade på grund av syrebrist. Hon andades in luft och kunde stå på fötterna igen.

-”Du kunde ha konfronterat mig på ett trevligare sätt!”.

-”Skulle jag ha konfronterat dig lika snällt som du är mot byrackan?!”.

-”Kalla honom int-”.

-”Jag kallar honom vad jag vill, Ruby!! Kom igen, 'jag är inte som alla andra'. Vad ska det betyda? Han är en varulv, Ruby! En varulv!!”.

-”Ja, jag är medveten om det!”.

Athan sa ingenting. Ruby sa ingenting.

-”Syrran, du kan väl bättre än så? Ska du ens lita på honom?!”

-”Ja, kanske det..”.

Athan lyfte på händerna och la dom bakom huvudet och skrattade sarkastiskt.

-”Det här är inte sant”.

-”Tyvärr, jo.”, sa Ruby och kände sig självsäker.

Athan släppte händerna och hade fortfarande en sarkastisk min. Men det gick över till ilska. Athan ryckte ut ett lite mindre träd och kastade det så långt som han kunde. Det lilla trädet träffade ett annat träd så hårt att den gick av i två delar.

-”RUBY!!! För i... Vad är det för fel på dig? Han kan döda dig, mig eller Damien om han vill. Han kan säga allt det där och sen, ja, vem vet vad han kan göra? ”.

-”Athan, vart var du de senaste 250 åren? Efter att Damien lämnat oss så var du den enda som jag hade. Men du lämnade mig! Ska du helt plötsligt börja bry dig eller? Ledsen Athan, vill du agera som en bror så skulle du ha gjort det lite tidigare”.

Ruby vände sig om och sprang tillbaka till stugan.

*

Damien var i McKinneys centrum för att fixa ett par grejer. Han skulle bland annat möta upp Peter för att se om Peter har hittat nåt mer om dom här vampyrerna som ska visst komma. Damien gick på huvudgatan tills han såg nån bekant. Jessica. Kvinnan som Damien hade krockat med på sjukhuset. Ändrade planer.

Damien ville inte stalka henne på nåt vis men det var nåt med henne som drog Damien till henne. Han hade aldrig sett nån så vacker, inte sedan Sophia varje fall. Damien följde med henne in till en resturang, där hon stod och pratade med en lite äldre kvinna som jobbade där. Jessica satte sig vid ett bord och beställde en vaniljlatte (Damien kan ju höra på distans). Han tänkte inte alls och bara gick till Jessica.

-”Hej, jag vet inte om du kommer ihåg mig men jag var på sjukhuset igår och ja.. eh.. vi råkade krocka i korridoren..”

Jessica kollade upp och bara tittade på Damien. Hon såg fundersam ut.

-”Javisst ja! Okej, var det nåt du ville.. eller?”.

Damien visste inte vad han skulle svara.

-”Jag undrar om jag kan sätta mig och göra dig sällskap?”.

Jessica såg ut som att hon tvekade först.

-”Ja..javisst”.

Damien satte sig och den äldre kvinnan kom och frågade om Damien ville ha nåt att beställa.

-”Jag tar bara vanligt kaffe”.

Tystnad. Varken Damien eller Jessica sa något.

-”Så.. Vad gjorde du på sjukhuset igår? Hälsade på någon?”, undrade Jessica.

-”Nja.. inte riktigt. Jag skulle bara kolla upp en grej..Hehe”.

Jessica bara nickade.

-”Vad heter du föresten?”.

-”Damien”.

Jessica sa ingenting mer. Damien visste fortfarande inte vad han skulle säga till henne. Damiens telefon började ringa. Peter. Men Damien ignorerade samtalet och la undan mobilen.

-”Så, vad jobbar du som på sjukhuset?”.

-”Jag är sjuksköterska, jobbar mest på barnavdelningen”.

-”Aha, trevligt”.

-”Vad jobbar du som då?”

-”Nja, inget jobb för tillfälligt”.

Tiden hade rusat och Jessica hade druckit upp sin vaniljlatte.

-”Damien. Trevligt att träffas.. igen. Ha det bra!”

Hon reste sig och gick för att betala och sen gick hon ut. Damien kände sig så lycklig. För första gången på 250 år så hade han träffat nån han verkligen drog sig till. Hon var så perfekt. Han ville uppleva det här som en människa, eller det minsta han kunde komma till som människa.

*

-”Ska vi prata om det här innan Damien kommer hem?!”, skrek Athan.

-”Jag vill inte prata om det här, du har ingenting med det här att göra!”, skrek Ruby tillbaka.

-”Jo minsann, det rör oss alla, Ruby! Du riskerar våra liv!”

-”Hur vet du det?”.

-”Han är en varulv, Ruby! Vad är det du inte fattar?!”.

Ruby orkade verkligen inte prata med Athan. Eller skrika på Athan. Hon ville bara bort. Bort från stugan. Athan verkade också inte bry sig om att skrika på Ruby. Han satte sig i soffan medans Ruby gick in på sitt rum.

Det knackade på dörren. Athan rusade upp och öppnade dörren. Ute i regnet stod Peter. Athan släppte in honom.

-”Athan...Athan. Vet du vart din bror är?”.

-”Ingen aning, hur ska jag veta det?”.

-”Nää, men jag tänkte i fall han ahde sagt nånting eller nåt. Jag försökte ringa honom flertals gånger idag, han skulle möta upp mig idag men han dök aldrig upp..”.

-”Jaha? Vad ska jag göra åt det då?”, sa Athan lite surt.

-”Nej, nej-j... jag bara berättade det för dig. Jag har faktiskt en ganska intressant grej jag måste visa er”.

Peter tog fram nån gammal bok från sin väska. Timingen matchade perfekt för precis som han tog upp boken så kom Damien.

-”Vad är det för nåt?”, undrade Damien.

Peter gav honom en vart-har-du-varit blick. Damien pekade på boken.

-”Det här..”.

Ruby rusade till köksbordet där dom satt.

-”... är en dagbok, minsann. Men inte vilken som helst”.

-”Vems är det då?, undrade Damien.

-”Er fars, Owen Blackwell”.

Underbar video!! <3

Ians födelsedagsmeddelande till sina fans och ISF-anhängare!! Kolla in den!

Nu är det 4 dagar kvar tills Ians födelsedag!

Och skulle du vilja donera till Ian Somerhalder Foundation så gör du det här!!

Sjukt bra avsnitt!!!

Stackars Caroline som blir torterad av sin pappa...Som tur kom Carolines mamma och Tyler. Katherine har spårat Klaus och Stefan hela tiden och berättar för Damon att dom är i Chicago. När Klaus och Stefan är väl i Chicago så får vi se flashbacks ända tillbaka till 1920-talet. Älskar flashbacks!!! Klaus (eller ska man säga Nick?) vill även ta reda på vad som är orsaken att han inte kan skapa hybrider. Damon och Elena hittar Stefans gamla lägenhet och hittar den hemliga dörren där alla offer Stefan torterade och dödade var inristade. Åh gud det var ju sjukt mycket!! Och det mest chockade var ju att Stefan och Klats har möts tidigare!!!! Och Rebecka är Klaus syster, som gör henne till en 'original'. Man höll ju andan när Klaus öppnade den hemliga dörren när han och Stefan var i lägenheten och Elena var där.. Men Stefan skyddade som tur henne. Dom där orden Stefan sa till Elena när dom pratade... Det högg ju till och man vart lite tårögd.. Claire vaknade upp till slut och behöver halsbandet för att hjälpa Klaus men det halsbandet har ju Elena. Hur ska det här gå nu?

Bilder på Damon:

Citat:
       

Del 14 är i två delar. Nästa del kommer imorgon kl.15

Update: del 14:2 kommer inte imorgon kl.15, kommer på lördag kl.21

Läs dom tidigare delarna här.

Damien var själv hemma i stugan. Ruby hade gått ut och joggade, låtsas som att hon var mänsklig. Athan var ute och jagade. Damien sjönk ihop i soffan och drog ett djupt andetag. Han tittade runt lite i luften, rastlös. Han gillade inte att ha tråkigt. Han satte och tänkte på Athan.

”Hur kan han dricka djurblod och människoblod? Äcklig kombinerad smak”

Damien reste sig upp och bestämde sig för att åka till sjukhuset och stjäla lite blodpåsar. Han satte sig i bilen och körde mot sjukhuset som ligger strax utanför McKinneys centrum. Han tänkte inte smyga runt eller nåt.

Han gick in på sjukhuset och gick till receptionen.

-”Hejsan! Vad har du för ärende?”, frågade receptionisten, en kvinna i 20-årsåldern med kort, blonderat hår.

-”Kan du visa mig vart alla blodpåsar är?”, tvingade Damien genom sinnestvång.

-”Självklart!”, log receptionisten och började gå.

Dom gick ner en våning och gick ner längs en lång korridor. Till slut kom dom till ett lite kallare rum med alla möjliga blodsorter.

-”Men... varför behöver du dom?”, undrade receptionisten lite fundersamt.

-”Oroa dig inte, för bra anledningar”, sa Damien återigen med sinnestvång.

Receptionisten log bara.

Damien kollade för att se vad han skulle ta. Han samlade ihop några blodpåsar och la ner i en väska han hade tagit med sig.

-”Så. Klar nu”, sa Damien.

Damien gick ut och började gå. Men han glömde en grej.

-”Föresten, du gav mig aldrig blod. Du kom ner här... av nån anledning”, tvingade Damien och receptionisten och fick henne att glömma allt.

Han stack på en gång, och tog trapporna istället för hissen. Han råkade krocka i nån.

-”Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, sa en kvinna.

-”Nej nej, ingen fara”, sa Damien med ett leende.

Kvinnan tittade upp. Damien stelnade till.

Kvinnan som Damien hade krockat med var alldeles vacker. Hennes ögon var isblåa och hon hade blont men inte för blont, vågigt hår. Hom hade sån fin figur. Hon såg ut att vara i ungefär 20-25 årsåldern. Hon var alldeles perfekt. Damien hade aldrig sett nån så vacker kvinna på 250 år. Det var helt sjukt. Hennes blåa ögon fångade verkligen en.

Kvinnan tittade lite bakom Damien.

-”Behöver du hjälp med att hitta eller?”, frågade hon.

Damien slängde en blick bakåt mot trapporna och hon såg väl att han kanske var ”ute och cyklade”...

-”Eh... nej. Jag ska gå nu..så.. ja...”.

Damien fick inte fram ord.

-”Okej...”, sa kvinnan och började vända för att gå.

-”Vad heter du föresten?”, frågade Damien.

-”Jessica”, log Jessica.

-”Trevligt att träffas, Jessica”, sa Damien.

Jessica log tillbaka och gick. Damien stod kvar lite längre tills hon hade svängt runt hörnet. Damien gick hela vägen till bilen och körde hela vägen hem, med Jessica i tankarna.

*

Ruby stannade för att ”vila” lite. Hon hade sprungit i människotakt genom McKinneys centrum. Hon stod och stretchade. Sen så fick hon syn på Oscar, varulven. Hon följde efter honom. Han gick in i nån musik-affär. Ruby gick också in. Oscar gick och kollade på några gitarrer. Ruby låtsades vara intresserad av nåt piano, hon kunde egentligen spela piano. Ruby närmade sig Oscar.

-”Visste inte att du kunde spela gitarr”, sa Ruby till Oscar.

Oscar svarade inte.

-”Tror du jag ska vara snäll helt plötsligt?”.

-”Tro mig, jag är inte som Damien eller Athan. Jag lovar”.

-”Ska jag vara ärlig så bryr jag inte mig om du inte är som dina bröder men en grej har ni gemensamt som gör att jag inte vill prata med er, ni är vampyrer”

-”Jag har inte träffat mina bröder på 250 år så jag är definitivt nåt annorlunda än dom. Jag vill inte orsaka problem, trots att du är varulv”.

-”Kan vi ta det här nån annanstans?”.

Ruby nickade och dom gick ut. Ruby kände att Oscar var sur. Dom gick till skogen.

-”Jag tror både du och jag vet att vi aldrig kommer att komma överens. En varulv och en vampyr kan inte komma överens, tro mig. Så låt mig göra saken klar för dig. Vi står helt enkelt på andra sidor och vi kan inte hitta nån gemensam sida”.

Ruby stod bara och stirrade på Oscar.

-”Vet du helt säkert på att en varulv och vampyr inte kan komma överens? Jag känner på mig att du aldrig ha varit med om det. Du är bara osäker och följer det du har lärt dig. Du är lojal mot alla varulvar, det respekterar jag. Men jag ser nåt inom dig, nåt som står ut. Det skulle faktiskt aldrig skada att försöka. Oscar, tro mig. Jag är inte som alla andra. Jag pratar inte bara om min vampyr sida. Jag har en mänsklig del också, även fast det kanske inte är en stor del men den finns. Du har också den mänskliga sidan. Jag vill bara att vi ska komma överens, du verkar vara en underbar kille.

Jag önskar bara att du kunde ge det en chans att åtminstone tänka på det”.

Oscar sa ingenting. Han tittade bara på Ruby. Han gick fram till Ruby. Han tog tag i hennes hand. Han log lite.

-”Jag kommer ångra det här. Åh, herregud”. Oscar tog ett djupt andetag. ”Jag håller mig på den lojala sidan, som du kallade det. Jag kommer aldrig kunna tänka mig med en vampyr. Ruby, jag vill inte säga det här, men jag tror jag ser nåt i dig också. Ingen vampyr har varit så här som du är, inte vad jag har sett eller hört talas om”.

Oscar och Ruby tittade länge på varandra. Oscar släppte Rubys hand och gick iväg. Ruby stod kvar och log för sig själv. Hon var glad. Men det varade inte så länge. För helt plötsligt är det nån som kastar henne mot ett träd och har strypgrepp.

-”Vad fan tror du, du håller på med?!”, skrek Athan.