Har inte lagt ut Mystic Nights på jag vet inte hur länge men här kommer den första delen av del 17!! ;D

Läs dom tidigare delarna: http://iansomerhalder.bloggplatsen.se/kategori/122961-mystic-nights/

Damien satt ivrigt och väntade tills Jessica skulle dyka upp. Hon ville träffa Damien och luncha. Damien hade ”det var hon som fråga om vi ska luncha”-tanken hela natten. Damien kollade på sin klocka och det verkade som Jessica var lite sen. Han satt och klappade lite med händerna på knäna. Han tittade runt omkring och såg att det var mycket folk, många hade väl lunchpaus från jobbet. Till slut fick Damien syn på Jessica (hon står verkligen ut för Damien). Hon såg väldigt stressad ut när hon kom in. Hon småsprang fram till bordet där Damien sprang.

-”Hejhej! Förlåt att jag är sen, jag fastnade på jobbet”, sa Jessica och satte sig ner. ”Har du beställt nån mat?”.

-”Eh..nej. Jag väntade på dig”, sa Damien självklart med sitt charmiga leende. Jessica log tillbaka.

-”Rose, kan du ta en beställning?”.

En väldigt ung tjej, kanske 19 år eller nåt sånt, kom och tog emot beställningen. Damien hade egentligen ingen lust att äta men han beställde ändå, självklart. Han beställde en fetaostsallad medans Jessica beställde en kycklingsallad.

Det vart en liten pinsam tystnad. Damien visste inte vad han skulle säga.

-”Så, jag ber om ursäkt igen för att jag kom sent. Grejen var att en ett par barn hade skadats sig när dom var på nån utflykt så jag var tvungen att stanna kvar”, sa Jessica.

-”Det är lugnt, Jessica”.

-”Ehm..du, Damien? Jag tänkte på en sak”, sa Jessica.

-”Ja, vadå för nåt?”.

-”Jag jobbar till sju idag så jag tänkte..alltså, jag vill verkligen lära känna dig. Jag känner att jag måste öppna mig mer och liksom...komma ur mitt skal. Känns som jag har fastnat under skalet”.

-”Men du känner ju typ alla här på resturangen eller caféet, vad det nu är”.

-”Jo, men jag menar..typ, lära känna nytt folk. Tro det eller ej men jag känner faktiskt inte så många här i McKinney”.

-”Vem skulle inte vilja vara vän med en vacker kvinna som du?”, sa Damien med det där charmiga leendet.

Jessica vart lite generad.

-”Du är bara så charmig, jag älskar charmiga killar. Kanske en av anledningarna jag vill lära käna dig”.

-”Du sa nånting om att du jobbade till sju”.

-”Ja, visst ja”.

Precis när Jessica sa det så kom Rose med maten.

-”En kycklingsallad till dig ms. Miller”. Rose la ner en tallrik med kycklingsallad till Jessica.

-”Snälla Rose, hur många gånger måste jag säga att du ska kalla mig Jessica?”, sa Jessica.

-”Jag ber om ursäkt. Och här är en fetaostsallad till dig mr...”. Rose kollade fundersamt på Damien.

-”Blackwell. Men kalla mig Damien”.

-”Okej, trevligt att träffas”. Rose gick därifrån, såg väldigt stressad ut.

-”Vad jag tänkte börja säga var, jag jobbar till sju och jag tänkte kanske..att du kunde hämta mig när jag slutar så..kunde vi ses igen”. Jessica smålog lite och rodnade lite.

-”Jag tar inte illa upp om du säger nej, jag vet att vi inte känner varandra så jätte väl”, sa Jessica med ett skratt.

-”Nej nej, inte alls. Man måste börja nånstans, eller hur?”, sa Damien och blinkade. Jessica skrattade lite och åt sin sallad. Damien började också äta sin sallad.

-”Jag kommer ihåg att du sa att du flyttade från Seattle. Vad gjorde du där innan du kom hit?”, frågade Jessica.

-”Jag..eh..”. Damien blev nervös för han visste inte vad han skulle säga. Ja, han hade varit i Seattle men han bodde inte där.

-”Jag jobbade där som bilmekaniker”. Sa jag verkligen bilmekaniker?, tänkte Damien.

-”Jaha, intressant!”, sa Jessica och forsatte att äta sin sallad.

Jessica hade ätit upp sin sallad likaså Damien.

-”Damien, jag måste tillbaka till jobbet men vi ses ikväll eller?”.

-”Javisst, ikväll. Klockan sju, inte sant?”.

-”Yes, vi ses”. Jessica började gå och vände sig sedan till Damien och hade det där leendet som fick Damien att smälta.

*

Damien kom precis tillbaka till stugan och såg att Athan inte var hemma men Ruby var det.

-”Damien?”.

-”Ja”.

Ruby reste sig upp och lutade sig mot dörrkarmen.

-”Var har du varit?”.

-”Jag...var på stan”.

Ruby tittade lite fundersamt på Damien. Hon stod och tittade så på honom ett tag. Hon visste att Damien ljög.

-”Okej Ruby. Du gör mig bara irriterad när du gör så där. Jag träffade en tjej”.

-”Aha!! Jag visste det”.

Damien skulle precis gå till köket men Ruby stoppade honom.

-”Dricker du hennes blod eller har du druckit det?”.

-Nej, Ruby!”.

-”Du vet att jag måste kolla det med dig. Damien, du måste vara försiktig. Jag tycker inte om det här. Du kan tappa kontrollen vilket minut som helst!”.

-”Jag lovar, det kommer inte hända. Jag kan kontrollera mig själv när jag vill”.

Damien gick förbi henne och gick till köket. Han öppnade kylskåpet för att se att det inte var en enda blodpåse kvar. Han stängde kylskåpsdörren och suckade. Ruby kunde vara irriterande ibland.

-”Damien, du kommer bara göra det värre. Speciellt för dig. Jag vill att du ska umgås med henne men avsluta det innan det går för långt. Om det går för långt.. Ja, du vet vad som kan hända”.

Damien orkade inte så och lyssna på Ruby så han gick till vardagsrummet och satte på teven. Han satt där och kollade tv ett tag tills det var dags att åka och hämta Jessica. Han åkte tidigare för han ville ta några blodpåsar.

När han väl kom dit så gick han in och smög sig in på ett smidigt sätt och gick ner för trappan där han hade träffat Jessica för första gången. Han kom till rummet där alla blodpåsar fanns och låste upp dörren med ett kort. Han kom in och rummet var kallt. Han hade inte druckit på ett tag och så fort han såg blodpåsarna så ville han bara ta en och bara dricka, dricka, dricka. Och det är precis det han gjorde....

Fortsättning på delen följer......

Hej!

Nu är det så att jag har fixat två nya bilder som en ny bild till Mystic Nights. Men nu vet jag inte vilken jag vill ha. Tycker om dom båda på nåt sätt och därför skulle jag vilja ha eran hjälp. Kan ni hjälpa mig?

Ni kan kommentera vilken ni tycker är bäst eller rösta i röstningen till höger! Hjälp mig!

Här kommer Mystic Nights del 16! Kommentera gärna vad ni tycker om del 16 eller Mystic Nights överhuvudtaget :)

Skulle göra mig glad :D

Läs dom tidigare delarna:

http://iansomerhalder.bloggplatsen.se/kategori/122961-mystic-nights/

-”Peter, det är en månad kvar tills dom andra vampyrerna är beräknade att komma..”, sa Damien till Peter.

-”Ja, Damien. Jag är medveten om detta”.

Ruby och Athan var ute och jagade. Damien och Peter satt i köket och pratade om vampyrerna som skulle komma snart.

-”Vi måste komma på ett sätt att stoppa så att dom inte förgör hela staden”.

-”Ni,vampyrer, brukar väl fly?”, sa Peter.

-”Säg inte det till en vampyr”, sa Damien.

-”F-förlåt”.

Damien hade inga planer på att fly. Han ville stanna och hindra dom här vampyrerna från att döda oskyldiga människor. McKinney betyder mycket för Damien. Det är hans hem sen 260 år tillbaka.

-”Hur hade du tänkt att försvara alla när ni bara är tre?”.

-”Stämmer inte helt och hållet, glöm inte varuvlvarna”.

Peter nickade med en sån där just-precis-nick.

-”Jag åker in till stan för att se om jag kan inskaffa nåt vapen och så vidare, vi ses senare!”.

*

Ännu ett sammanträffande. Precis som Damien var på väg in till vapenaffären så får han syn på Jessica som är på väg in till det där caféet som dom träffade på sist. Han vänder om och börjar gå mot det hållet. Jessica får syn på honom så fort han kommer in.

-”Damien, eller hur?”.

-”Ja, det stämmer”, sa Damien med ett leende. Hennes leende gjorde honom så glad.

-”Vill du göra mig sällskap?”, undrade Jessica.

-”Javisst..”. Damien satte sig ner.

-”Så, Damien. Jag har inte sett dig förut, kom jag att tänka på. Vi har ju träffats förut såklart men jag har glömt att fråga..Är du ny i staden?”.

-”Ja..det är jag”. Inom Damien var ju det där ironiskt egentligen.

-”Vad fick dig att komma till en stad som McKinney? Inte direkt världens mest kända stad”, log Jessica.

-”Tja..En släkting bor här och berättade om McKinney och jag ville just flytta från Seattle och ja, valde att flytta då”.

Det här var ju inte sant men han var ju tvungen att säga något. Jessica tog en klunk av sitt kaffe.

-”Du verkar vara trevlig, du”.

-”Tack detsamma”.

Dom log mot varandra. Damien smälte varje gång hon log. Damien kunde inte komma över tanken att hon var perfekt.

-”Har du nån annan en din släkting här, eller?”, undrade Jessica.

Skulle han berätta om Athan och Ruby? Skulle det vara en bra idé?

-”Nej.. Bara jag”.

Han ville inte berätta för Jessica om Athan och Ruby, för hennes skull. Athan och Ruby skulle heller inte gilla tanken att Damien börjar gilla Jessica. Så, han beslutade att inte berätta om sin bror eller syster.

-”Alltid kul att träffa nya människor, som dig. Du är trevlig”, sa Damien.

Jessica skrattade.

-”Tack detsamma, Damien. Du är så charmig”.

-”Tack detsamma, Jessica”.

Dom skrattade tillsammans.

-”Oj, är klockan redan så mycket? Damien, jag måste till jobbet nu men..skulle du vilja luncha imorgon, här vid tolv-halv ett?”, undrade Jessica.

Det hjärtat som en gång i tiden slog stelnade till på nytt. Damien blev så glad.

-”Ja, det passar bra”.

-”Då ses vi imorgon”.

*

Ruby var ute och jagade och nu hade hon jagat klart och skulle börja springa tillbaka till stugan igen. Då hon såg någon.

-”Oscar”.

Hon såg honom precis på samma plats som sist, då Athan hade hittat dom.

-”Ruby”.

Ruby tog det uttrycket som att han inte var glad att se henne.

-”Hur är det med dig?”, undrade Oscar. Ruby vart alldeles chockad. Hade han precis frågat henne?

-”Jo, det är bara bra med mig. Själv?”.

-”Nu när jag ändå är här så vill jag be om ursäkt för min brors uppförande för ett tag sen”.

-”Han är som han är, Ruby. Glad att du inte är en sån typ”.

-”Menar du det? Så, du litar på mig typ?”.

Oscar hånlog lite.

-”Nej, Ruby. Det kommer jag ju aldrig kunna göra”.

Ruby vart lite ledsen på grund av det. Hon visste tanken bakom det, för hon var vampyr. Hon ville inte se honom som en varulv och henne som en vampyr. Hon såg honom som Oscar, bara Oscar.

-”Jag vet att du tycker så men jag kommer tycka nåt annat”.

Oscar sa ingenting. Ruby ville att han skulle säga nåt.

-”Vad gör du här föresten?”.

-”Förbereder lite för..dom där vampyrerna som kommer”.

Ruby visste inte vad hon skulle säga.

-”Ruby, jag vill inte vara oförskämd men borde du inte gå? Skulle jättegärna vilja prata med dig men du vet vad som hände sist..Det där med Athan..”.

-”Jag vet vad som hände.. Men det hindrar inte mig. Skit i Athan”.

Oscar gick fram till Ruby och tog hennes händer.

-”Jag önskar..Ruby, du är en vacker och underbar kvinna. På nåt sätt har du bevisat det, även fast..Ja,du vet, att du är en vampyr. Men det ända du inte har bevisat för mig är hur det här ska gå”.

-”Det kan gå, kolla bara! Du pratar med mig. Du är inte arg. Du skriker inte på mig, säger inte elaka kommentarer. Du måste bevisa dig själv att det här kan funka, Oscar”.

-”Det är just det jag inte kan, Ruby. Jag är ledsen”.

Han släppte hennes händer och började gå tillbaka mot McKinneys centrum. Ruby stod kvar och visste inte vad hon skulle säga. Hon sprang därifrån. Vad Ruby och Oscar inte visste om var att Athan stod bakom ett träd och lyssnade. Och han höll med Oscar. 

Vet inte hur länge sen det var men varje fall så upplyste jag skulle uppskatta om nån ville skicka en bild som jag kan använda för Mystic Nights..Har börjat tröttna på den här bilden. Bilden ska vara lite "mystic" och lite mörk och det ska stå "Mystic Nights". Hur och vart ni sätter in Mystic Nights spelar inte så stor roll.

Skicka in din bild till iansomerhalder.bloggplatsen@gmail.com  med:

-Ditt namn (räcker med förnamnet) för jag kommer skriva namnet på den som har gjort bilden. Men skulle du vilja vara anonym så skriv det.

-Din blogg om du har en. Länkar gärna :)

Hoppas ni kan skicka in en bild. Vill ha in alla bilder senast nu på söndag (29 januari).

Så skicka in en bild nu!!! :D

Woho! Ännu en del av Mystic Nights. Har själv längtat tills en ny del hahaha. Här kommer även en lista på alla karaktärerna i Mystic Nights.

Kommentera gärna vad ni har tyckt om Mystic Nights hittills och vad ni tycker om den här delen!   

-Damien

Huvudkaraktären i denna berättelse. 

-Athan

Damiens vampyrbror.

-Ruby

Damiens vampyrsyster.

-Peter

En släkting till Damien, Athan och Ruby fast född 1978.

-Oscar

Varulv, som Ruby börjar gilla.

-Jessica

Damiens kärleksintresse.

Karaktärer som inte är med i berättelserna men har kopplingar till vissa av dessa personer:

-Owen

Damien, Athan och Rubys pappa.

-Daisy

Damien, Athan och Rubys mamma.

-Sophia

Vampyren som förvandlade Damien och var även Damiens kärleksintresse.

Läs dom tidigare delarna: http://iansomerhalder.bloggplatsen.se/kategori/122961-mystic-nights/ 

-”Hade far en dagbok?!”, undrade Ruby. Hon använde fortfarande ordet far istället för pappa, som vissa kanske säger i modern tid.

-”Tydligen..”, svarade Athan.

Damien stod och funderade. Han stod sin pappa nära. Hans pappa var den som uppfostrade honom att jaga, fiska, hjälpa till att försörja familjen och därmed hade dom inga hemligheter. Men det stämde visst inte för Damien hade ingen aning om nån dagbok.

-”Läs, Peter”, avbröt Ruby Damiens tankar.

23 februari 1760

Vi dödade ännu en vampyr. Det verkar som de är flera stycken. Förra veckan dödade vi två. Jag tror knappast det här är den sista. Jag måste skydda familjen. Jag lär Damien att jaga men dock inte vampyrer. Jag skulle utsätta hans liv för en stor fara. Daisy tycker att jag ska undvika att blanda in Damien och jag håller med helt och hållet.

9 mars 1760

Jag hade rätt. Det var fler vampyrer i staden. Rådet har möte imorgon angående om detta. Vi har ingen aning varifrån alla dessa vampyrer kommer ifrån. Men de prioterar inte rådet just nu. Just nu är det viktigaste att få bort alla dessa monster.

10 mars 1760

Många i rådet var upprörda. Många har småbarn som de är oroliga över. Vi försökte lösa detta på nåt sätt men kom inte direkt överens om något. Vi känner oss vilsna. Jag är orolig vad detta betyder för McKinney. Även borgmästaren deltog i mötet och även han är orolig över McKinneys invånare. Som sagt, vi är vilsna. Men vi gör allt vi kan. Vi dödar varje vampyr vi ser. Jag gör allt för att skydda familjen också.

28 maj 1760

Vi fångade elva vampyrer idag. De var tydligen som en flock. Vi förhörde ledaren. Vampyren identifierade sig som Sophia. Jag var den som förhörde henne. Men även den som torterade henne. Hon var en envis vampyr. Vägrade svara på nån fråga. Hon hotade att döda hela min familj, hon visste tydligen vem min fru är och vilka mina barn är. Jag tar inga risker.

*

Peter slutade läsa. Han kände intensiteten som började växa mellan syskonen. Damien tittade upp från boken. Alldeles chockad. Hade Sophia hotat hans pappa? Sophia hade ju i stort sätt gjort det hon hade sagt.. typ.

-”Ser man på..”, sa Athan och gav Damien en blick.

-”Är det nån ni kände?”, frågade Peter.

-”Tsss.”, svarade Ruby.

Damien orkade inte intensiteten.

-”Fortsätt läs, Peter”, bad Damien.

*

16 juli 1760

Tuff natt igår. Vampyren Sophia flydde efter att vi hade avrättat den sista av vampyrerna i hennes flock. Detta är förödande. Hon hade hotat mig förut. Hon är vampyr så jag tar som sagt inga risker. Dom andra vampyr jägarna i rådet gör allt dom kan för att hitta henne. Vad nu? En av jägarna ropar.

Precis kommit tillbaka till stugan. Några vampyr jägare hittade Sophia. Vi bränner henne på en gång imorgon bitti.

17 juli 1760

Vi brände Sophia igår... Vad vi trodde. Ingen av Mckinneys invånare fick inte delta. Sophia lyckades fly..igen. Hon dödade vissa medlemmar i rådet och några vampyr jägare. Jag lyckades fly, som tur är. Hon är stark ,den vampyren. Ju äldre, desto starkare. Jag flydde raka vägen hem för att skydda familjen. Familjen undrade om vi hade bränt vampyren. Jag svarade ja.

18 juli 1760

Rådet kom överens idag. Vi kommer att berätta för invånarna att vi lyckades bränna henne. För deras bästa. De slipper vara oroliga. Men vi är förstås rädda att hon kommer tillbaka. Men vi håller vakt dygnet runt, runt hela byn.

25 november 1760

Ingen vampyr har setts till sen Sophia. Vi börjar dra oss tillbaka nu. Verkar som att det är ingen vampyr här och det kommer förmodligen inga.

Jag avgick från rådet idag också. Jag börjar bli sjuk. Hostar förskräckligt och börjar bli svagare. Damien måste snart ta mer ansvar. Han måste vara mannen i huset. Den pojken, så mycket han har gjort för mig och denna familj. Duktig pojk. Jag litar fullständigt på honom, han kommer ta hand om familjen mycket väl.

23 januari 1761

Min tid är nu kommen. Jag hostar och kan knappt stå. Daisy vet att det är bara en tidsfråga innan...Jag måste prata med Damien. Athan. Ruby. Mina underbara barn. Jag vill hedra rådet för deras arbete med alla dessa vampyrer. Jag tar med mig dessa hemligheter i graven.

Jag kommer alltid att vara med min familj. Jag känner mig så stolt över Damien, han har varit så duktig. Att lära sig jaga, fiska och allt en man ska göra.. Det är inte lätt. Och Athan och Ruby som alltid har fått mig på humör när det har varit oroliga och dåliga tider. Och, Daisy. Min otroligt vackra och underbara fru. Hon är mitt allt.

Jag älskar er.

*

Det vart tyst. Ingen sa någonting. Det enda man hörde var Ruby som snyftade. Athan stelnade till.

Damien kunde knappt röra sig. Han visste inte vad han skulle säga.

-”Helt otroligt.. Så dom brände aldrig den där..”, Athan avslutade inte meningen för han blev så arg.

Damien visste inte vad han skulle säga. Ruby grät hysteriskt. Minnen kom tillbaka, dåliga minnen.

-”Jag beklagar..”, sa Peter. Peter visste väl inte heller vad han skulle säga.

Athan blev så arg att han sprang därifrån. Ruby grät så mycket att hon gick in på sitt rum och smällde verkligen igen dörren. Kvar i köket blev Damien och Peter.

-”Vill du ha dagboken?”, frågade Peter Damien.

-”Nej, behåll den du. Eller..gör vad du vill”.

Damien vart arg,ledsen,uppprörd. Han sprang ut så fort han kunde tills han hamnade mitt i skogen. Han slet upp mindre träd, kastade dom vilt omkring sig och bara skrek....Skrek så länge han orkade tills han brast ihop.  

När del 15 kommer ut så kommer en liten sammanfattning av alla karaktärerna (okej, jag borde ha tänkt på det här liiiiite tidigare). Tänkte byta ut bilden snart för Mystic Nights, ni får jättegärna skicka in lite bilder om ni vill som jag kan använda, mejla dom till iansomerhalder1@live.se

Läs dom tidigare delarna här!!

-”Vad fan tror du, du håller på med?!”, skrek Athan.

Ruby försökte komma loss ut strypgreppet.

-”Släpp mig, Athan!!”, skrek Ruby.

-”Som fan att jag ska!!”.

Till slut ”vann” Ruby på nåt sätt och hostade på grund av syrebrist. Hon andades in luft och kunde stå på fötterna igen.

-”Du kunde ha konfronterat mig på ett trevligare sätt!”.

-”Skulle jag ha konfronterat dig lika snällt som du är mot byrackan?!”.

-”Kalla honom int-”.

-”Jag kallar honom vad jag vill, Ruby!! Kom igen, 'jag är inte som alla andra'. Vad ska det betyda? Han är en varulv, Ruby! En varulv!!”.

-”Ja, jag är medveten om det!”.

Athan sa ingenting. Ruby sa ingenting.

-”Syrran, du kan väl bättre än så? Ska du ens lita på honom?!”

-”Ja, kanske det..”.

Athan lyfte på händerna och la dom bakom huvudet och skrattade sarkastiskt.

-”Det här är inte sant”.

-”Tyvärr, jo.”, sa Ruby och kände sig självsäker.

Athan släppte händerna och hade fortfarande en sarkastisk min. Men det gick över till ilska. Athan ryckte ut ett lite mindre träd och kastade det så långt som han kunde. Det lilla trädet träffade ett annat träd så hårt att den gick av i två delar.

-”RUBY!!! För i... Vad är det för fel på dig? Han kan döda dig, mig eller Damien om han vill. Han kan säga allt det där och sen, ja, vem vet vad han kan göra? ”.

-”Athan, vart var du de senaste 250 åren? Efter att Damien lämnat oss så var du den enda som jag hade. Men du lämnade mig! Ska du helt plötsligt börja bry dig eller? Ledsen Athan, vill du agera som en bror så skulle du ha gjort det lite tidigare”.

Ruby vände sig om och sprang tillbaka till stugan.

*

Damien var i McKinneys centrum för att fixa ett par grejer. Han skulle bland annat möta upp Peter för att se om Peter har hittat nåt mer om dom här vampyrerna som ska visst komma. Damien gick på huvudgatan tills han såg nån bekant. Jessica. Kvinnan som Damien hade krockat med på sjukhuset. Ändrade planer.

Damien ville inte stalka henne på nåt vis men det var nåt med henne som drog Damien till henne. Han hade aldrig sett nån så vacker, inte sedan Sophia varje fall. Damien följde med henne in till en resturang, där hon stod och pratade med en lite äldre kvinna som jobbade där. Jessica satte sig vid ett bord och beställde en vaniljlatte (Damien kan ju höra på distans). Han tänkte inte alls och bara gick till Jessica.

-”Hej, jag vet inte om du kommer ihåg mig men jag var på sjukhuset igår och ja.. eh.. vi råkade krocka i korridoren..”

Jessica kollade upp och bara tittade på Damien. Hon såg fundersam ut.

-”Javisst ja! Okej, var det nåt du ville.. eller?”.

Damien visste inte vad han skulle svara.

-”Jag undrar om jag kan sätta mig och göra dig sällskap?”.

Jessica såg ut som att hon tvekade först.

-”Ja..javisst”.

Damien satte sig och den äldre kvinnan kom och frågade om Damien ville ha nåt att beställa.

-”Jag tar bara vanligt kaffe”.

Tystnad. Varken Damien eller Jessica sa något.

-”Så.. Vad gjorde du på sjukhuset igår? Hälsade på någon?”, undrade Jessica.

-”Nja.. inte riktigt. Jag skulle bara kolla upp en grej..Hehe”.

Jessica bara nickade.

-”Vad heter du föresten?”.

-”Damien”.

Jessica sa ingenting mer. Damien visste fortfarande inte vad han skulle säga till henne. Damiens telefon började ringa. Peter. Men Damien ignorerade samtalet och la undan mobilen.

-”Så, vad jobbar du som på sjukhuset?”.

-”Jag är sjuksköterska, jobbar mest på barnavdelningen”.

-”Aha, trevligt”.

-”Vad jobbar du som då?”

-”Nja, inget jobb för tillfälligt”.

Tiden hade rusat och Jessica hade druckit upp sin vaniljlatte.

-”Damien. Trevligt att träffas.. igen. Ha det bra!”

Hon reste sig och gick för att betala och sen gick hon ut. Damien kände sig så lycklig. För första gången på 250 år så hade han träffat nån han verkligen drog sig till. Hon var så perfekt. Han ville uppleva det här som en människa, eller det minsta han kunde komma till som människa.

*

-”Ska vi prata om det här innan Damien kommer hem?!”, skrek Athan.

-”Jag vill inte prata om det här, du har ingenting med det här att göra!”, skrek Ruby tillbaka.

-”Jo minsann, det rör oss alla, Ruby! Du riskerar våra liv!”

-”Hur vet du det?”.

-”Han är en varulv, Ruby! Vad är det du inte fattar?!”.

Ruby orkade verkligen inte prata med Athan. Eller skrika på Athan. Hon ville bara bort. Bort från stugan. Athan verkade också inte bry sig om att skrika på Ruby. Han satte sig i soffan medans Ruby gick in på sitt rum.

Det knackade på dörren. Athan rusade upp och öppnade dörren. Ute i regnet stod Peter. Athan släppte in honom.

-”Athan...Athan. Vet du vart din bror är?”.

-”Ingen aning, hur ska jag veta det?”.

-”Nää, men jag tänkte i fall han ahde sagt nånting eller nåt. Jag försökte ringa honom flertals gånger idag, han skulle möta upp mig idag men han dök aldrig upp..”.

-”Jaha? Vad ska jag göra åt det då?”, sa Athan lite surt.

-”Nej, nej-j... jag bara berättade det för dig. Jag har faktiskt en ganska intressant grej jag måste visa er”.

Peter tog fram nån gammal bok från sin väska. Timingen matchade perfekt för precis som han tog upp boken så kom Damien.

-”Vad är det för nåt?”, undrade Damien.

Peter gav honom en vart-har-du-varit blick. Damien pekade på boken.

-”Det här..”.

Ruby rusade till köksbordet där dom satt.

-”... är en dagbok, minsann. Men inte vilken som helst”.

-”Vems är det då?, undrade Damien.

-”Er fars, Owen Blackwell”.

Del 14 är i två delar. Nästa del kommer imorgon kl.15

Update: del 14:2 kommer inte imorgon kl.15, kommer på lördag kl.21

Läs dom tidigare delarna här.

Damien var själv hemma i stugan. Ruby hade gått ut och joggade, låtsas som att hon var mänsklig. Athan var ute och jagade. Damien sjönk ihop i soffan och drog ett djupt andetag. Han tittade runt lite i luften, rastlös. Han gillade inte att ha tråkigt. Han satte och tänkte på Athan.

”Hur kan han dricka djurblod och människoblod? Äcklig kombinerad smak”

Damien reste sig upp och bestämde sig för att åka till sjukhuset och stjäla lite blodpåsar. Han satte sig i bilen och körde mot sjukhuset som ligger strax utanför McKinneys centrum. Han tänkte inte smyga runt eller nåt.

Han gick in på sjukhuset och gick till receptionen.

-”Hejsan! Vad har du för ärende?”, frågade receptionisten, en kvinna i 20-årsåldern med kort, blonderat hår.

-”Kan du visa mig vart alla blodpåsar är?”, tvingade Damien genom sinnestvång.

-”Självklart!”, log receptionisten och började gå.

Dom gick ner en våning och gick ner längs en lång korridor. Till slut kom dom till ett lite kallare rum med alla möjliga blodsorter.

-”Men... varför behöver du dom?”, undrade receptionisten lite fundersamt.

-”Oroa dig inte, för bra anledningar”, sa Damien återigen med sinnestvång.

Receptionisten log bara.

Damien kollade för att se vad han skulle ta. Han samlade ihop några blodpåsar och la ner i en väska han hade tagit med sig.

-”Så. Klar nu”, sa Damien.

Damien gick ut och började gå. Men han glömde en grej.

-”Föresten, du gav mig aldrig blod. Du kom ner här... av nån anledning”, tvingade Damien och receptionisten och fick henne att glömma allt.

Han stack på en gång, och tog trapporna istället för hissen. Han råkade krocka i nån.

-”Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, sa en kvinna.

-”Nej nej, ingen fara”, sa Damien med ett leende.

Kvinnan tittade upp. Damien stelnade till.

Kvinnan som Damien hade krockat med var alldeles vacker. Hennes ögon var isblåa och hon hade blont men inte för blont, vågigt hår. Hom hade sån fin figur. Hon såg ut att vara i ungefär 20-25 årsåldern. Hon var alldeles perfekt. Damien hade aldrig sett nån så vacker kvinna på 250 år. Det var helt sjukt. Hennes blåa ögon fångade verkligen en.

Kvinnan tittade lite bakom Damien.

-”Behöver du hjälp med att hitta eller?”, frågade hon.

Damien slängde en blick bakåt mot trapporna och hon såg väl att han kanske var ”ute och cyklade”...

-”Eh... nej. Jag ska gå nu..så.. ja...”.

Damien fick inte fram ord.

-”Okej...”, sa kvinnan och började vända för att gå.

-”Vad heter du föresten?”, frågade Damien.

-”Jessica”, log Jessica.

-”Trevligt att träffas, Jessica”, sa Damien.

Jessica log tillbaka och gick. Damien stod kvar lite längre tills hon hade svängt runt hörnet. Damien gick hela vägen till bilen och körde hela vägen hem, med Jessica i tankarna.

*

Ruby stannade för att ”vila” lite. Hon hade sprungit i människotakt genom McKinneys centrum. Hon stod och stretchade. Sen så fick hon syn på Oscar, varulven. Hon följde efter honom. Han gick in i nån musik-affär. Ruby gick också in. Oscar gick och kollade på några gitarrer. Ruby låtsades vara intresserad av nåt piano, hon kunde egentligen spela piano. Ruby närmade sig Oscar.

-”Visste inte att du kunde spela gitarr”, sa Ruby till Oscar.

Oscar svarade inte.

-”Tror du jag ska vara snäll helt plötsligt?”.

-”Tro mig, jag är inte som Damien eller Athan. Jag lovar”.

-”Ska jag vara ärlig så bryr jag inte mig om du inte är som dina bröder men en grej har ni gemensamt som gör att jag inte vill prata med er, ni är vampyrer”

-”Jag har inte träffat mina bröder på 250 år så jag är definitivt nåt annorlunda än dom. Jag vill inte orsaka problem, trots att du är varulv”.

-”Kan vi ta det här nån annanstans?”.

Ruby nickade och dom gick ut. Ruby kände att Oscar var sur. Dom gick till skogen.

-”Jag tror både du och jag vet att vi aldrig kommer att komma överens. En varulv och en vampyr kan inte komma överens, tro mig. Så låt mig göra saken klar för dig. Vi står helt enkelt på andra sidor och vi kan inte hitta nån gemensam sida”.

Ruby stod bara och stirrade på Oscar.

-”Vet du helt säkert på att en varulv och vampyr inte kan komma överens? Jag känner på mig att du aldrig ha varit med om det. Du är bara osäker och följer det du har lärt dig. Du är lojal mot alla varulvar, det respekterar jag. Men jag ser nåt inom dig, nåt som står ut. Det skulle faktiskt aldrig skada att försöka. Oscar, tro mig. Jag är inte som alla andra. Jag pratar inte bara om min vampyr sida. Jag har en mänsklig del också, även fast det kanske inte är en stor del men den finns. Du har också den mänskliga sidan. Jag vill bara att vi ska komma överens, du verkar vara en underbar kille.

Jag önskar bara att du kunde ge det en chans att åtminstone tänka på det”.

Oscar sa ingenting. Han tittade bara på Ruby. Han gick fram till Ruby. Han tog tag i hennes hand. Han log lite.

-”Jag kommer ångra det här. Åh, herregud”. Oscar tog ett djupt andetag. ”Jag håller mig på den lojala sidan, som du kallade det. Jag kommer aldrig kunna tänka mig med en vampyr. Ruby, jag vill inte säga det här, men jag tror jag ser nåt i dig också. Ingen vampyr har varit så här som du är, inte vad jag har sett eller hört talas om”.

Oscar och Ruby tittade länge på varandra. Oscar släppte Rubys hand och gick iväg. Ruby stod kvar och log för sig själv. Hon var glad. Men det varade inte så länge. För helt plötsligt är det nån som kastar henne mot ett träd och har strypgrepp.

-”Vad fan tror du, du håller på med?!”, skrek Athan.

Läs dom tidigare delarna här!!

Läs den senaste delen här!! (del 12)

Damien, Ruby och Athan hade inte hört nånting från Oscar, varulven. Dom visste inte om han var kvar eller om han hade lämnat McKinney. Men ingen av dom tänkte sitta och tänka på det, dom tänkte leva vidare.

-”Så har vi nåt roligt att hitta på idag?”, undrade Athan och tog en vindruva från fruktskålen som stod i köket.

-”Nepp, ingenting. Sorry, Athan. Idag är det en sån där tråkig dag”, sa Ruby.

-”Äh, vampyrer kan inte ha tråkigt”.

-”Jag tänkte kolla om Oscar är kvar i McKinney”, sa Damien.

Ruby och Athan sa ingenting.

-”När började du bry dig om den där byrackan? Han högg ju dig”, sa Athan.

-”Jo, jag vet men som sagt, jag har inget för mig så..”.

-”Jag gillar inte dina planer så jag är kvar här. Men vi hittar på nåt roligt, Ruby. Eller hur?”, sa Athan och klappade till Ruby.

Ruby reagerade inte direkt.

-”Damien, kan du inte bara lämna hela grejen med Oscar? Alltså, vi borde inte bry oss om honom..”

Damien tittade lite chockat på Ruby.

-”Och sen när bryr du dig om byrackan?”, undrade Athan.

-”Alltså nej, jag bryr mig inte direkt, jag säger bara det för eran skull. Kalla honom inte byracka, Athan”.

-”Alltså Ruby...Du bryr ju dig självklart”.

Damien reste sig upp.

-”Gräv inte din grav djupare”, sa Damien.

Damien gick ut och satte sig i bilen och började köra mot centrum.

Damien gick in i McKinneys största bar. Och han såg att Oscar satt och tog en drink. Men Damien ville inte konfrontera honom på en gång. Han iakttog bara honom. Det var ganska tråkigt, Oscar bara satt där. Damien funderade att bara gå där i från och skita i Oscar. Men Oscar reste sig upp och började gå. Damien gömde sig lite snabbt och började följa efter. Oscar gick in i skogen. Damien fortsatte att följa efter, då han såg Peter, som stod vid nån gammal stenbyggnad. Men Oscar såg honom först. Damien stod på ett ganska bra avstånd så han kunde höra dom varje fall.

-”Vem är du?”, undrade Oscar.

-”Jag är.. ehm... alltså, jag är i-inte här för att skada-a er....eh, alltså”, stammade Peter.

Oscar tittade lite snett på Peter.

-”Okej, men vem.. Just ja. Du är ju Blackwells lilla husdjur”.

”Som att han är”, tänkte Damien.

-”Husdjur-r kan man väl inte kalla-a mig direkt..”, sa Peter.

-”Vad gör du här?”, undrade Oscar och började gå runtomkring.

Det blev tyst, Damien antog att Peter försökte hitta på ett bra svar.

-”Tja, jag har hört talas om denna vackra stenbyggnad och jag har hört legender om det här... så tja-a, varför inte utforska det liksom? Ja, du förstår-r..”.

-”Det här är ingen lekplats för såna som du”, sa Oscar surt.

-”Kanske inte..”.

Oscar gick fram till Peter.

-”Hoppas du fick en bra titt på byggnaden”, viskade Oscar i Peters öra. Oscar tog tag i Peters hals och började strypa honom. Men Damien kom fort som blixten och slog undan Oscar. Oscar hamnade på marken och Damien ställde sig över.

-”Passa dig byracka. Det kommer inte vara nån fullmåne på ett tag så jag kan väl lika gärna leka hundfångare och fånga dig igen”, hotade Damien Oscar.

*

Athan och Ruby satt bara tysta i soffan medans Athan bläddrade igenom alla kanalerna på tv:n.

-”Tss, dagens ungdomar som sitter och kollar alla såna där vampyr-filmer och serier, Twilight och True Blood... Snälla, dom ska ju se allt 'in real life'”, klagade Athan lite.

Ruby hade tråkigt så hon reste sig upp för att se vad som fanns att äta eller dricka i köket. Precis när hon kom in i köket så föll två hinkar med vatten rakt ner på henne. Och ja, vem kan det vara?

-”ATHAN, DIN JÄVEL!!”

Athan började skratta jättemycket och Ruby vart bara sur. Men hon skulle ge igen. Hon gick in i köket igen och tog med sig smör. Hon gick in i badrummet och kletade smör över golvet. Hon smålog lite för sig och gick ut lite försiktigt. Hon tog med sig en handduk och stod och kollade på tv istället för att sitta ner så att hon inte blötade ner soffan.

-”Jaha, syrran. Jag tar en fjärde dusch för dagen, så roligt har jag.”, sa Athan.

Athan gick mot badrummet.

-”RUBY!!!”

Ruby var den som skrattade nu. Athan hade halkat av smöret.

-”Tror du jag skulle låta dig komma undan eller?”, skrattade Ruby fram.

Athan låg där och hade lite ont i ryggen.

-”Lycka till att ta dig upp”, sa Ruby och gick.

*

Peter hade stuckit hem så kvar på kvällen var bara Damien och Oscar.

-”Kan du berätta nu varför du är här?”, frågade Damien.

-”Varför är du ens här, blodsugare?”, frågade Oscar.

Damien suckade.

-”Du kanske ska komma på bättre smeknamn, jag har redan hört den där, från den andra hunden i den där Twilight...Vad hette han nu igen? Just ja, Jacob”.

-”Svara bara på min fråga, dummer”.

-”Du får svara först, jag frågade först”.

-”Okej.. Jag är här för att skydda McKinney”, sa Oscar.

-”Och varför då?”

-”Om några veckor så är det är det 300 år sedan vampyrerna invaderade McKinney. Det senaste året har dom vampyrerna som är kvar från den tiden samlats och är på väg att invadera McKinney.. igen. Vi vill inte ha det så. Därför är jag här och det är mer varulvar på väg”.

-”Så, du kanske är en god varulv?”

-”Inte mot dig. Jag kanske måste döda dig. Vi ska utrota dessa vampyrer och jag tvekar inte en sekund att döda dig och dina syskon”.

-”Dom här vampyrerna är säkert hur gamla som helst, dom är starkare. Jag kommer inte heller vara ett stort fan. Vet du varför dom är här, nån speciell anledning?”.

-”Dom vill ta över McKinney, dom vill att det ska vara som förut, som på 16-1700 talet. Dom ansåg då att vampyrerna hade makt, alltså människorna visste ju inte om att dom var vampyrer. Sen skapade McKinney nån grupp jägare, eller rättare sagt vampyr jägare, och dödade några i taget. Vampyrerna spred sig sedan utanför staden men vissa hittades och dödades varje fall. Till slut var dom för få och flydde därifrån. Dom vill inte på nåt sätt ha hämnd, utan vill bara ha makten tillbaka. Men där ska det ta stopp”.

-”Tror du ni kan stoppa såna arga och starka vampyrer? Knappast, det här blir eran död”.

-”Så får det bli, allt för min stad!”, skrek Oscar.

Damien hade ingen lust att prata mer, han vände ryggen och började gå.

-”Du, Damien”, ropade Oscar.

Damien vände sig om.

-”Passa dig noga. Som jag sa, jag tvekar inte en sekund på att döda er”.