Läs dom tidigare delarna HÄR.

Update: Ber om ursäkt att inte del 5 kom igår som den skulle egentligen.

November 1761

Damien kunde inte få nog av blod. Han var besatt av blod. Blod,blod, blod var det enda som surrade runt i hans tankar. Sophia kunde komma lite då och då med en stackars, oskyldig människa som skulle bli mat för Damien. Damien lämnade alltid kropparna helt tömda. Sophia kollade alltid på Damien med en stolt min. Det hade gått tre månader sen Damien hade blivit det Sophia hade kallat vampyr. Damien hade aldrig hört talas om det. Han visste inte ens att såna existerade. När Sophia berättade för honom om vad han hade blivit och att det finns en del i McKinney, då slog det till för Damon att ”det onda” som hans far menade var just vampyrer. Far visste om att såna fanns. Det förklarade varför han kunde komma hem sent vissa kvällar. Nu hade Damien förvandlats till ”det onda”.

Damien hade inte sett sin familj på tre månader. Damien saknade dom så otroligt mycket och tjatade på Sophia att få se dom. ”Dom kan inte se dig så här, Damien”. Det var det enda han fick höra varje gång han sa att han vill träffa sin familj. En dag, slutet av november, så sa Sophia till slut att han skulle få hälsa på sin familj. Damien vart så glad.

-”Du ska få träffa din familj, Damien. Du hade försvunnit i skogen och jag hittade dig”.

Sophia använde förmågan att tvinga folk att göra eller säga saker. Damien nickade med huvudet och sa samma sak som Sophia hade sagt. Sophia och Damien ”vampyr-sprang” till huset där Damiens mamma Daisy, bror Athan och syster Ruby bodde. Han såg att oljelamporna var på. Damien började gå före Sophia. När dom kom fram till dörren så kollade Sophia på Damien och log och klappade lite försiktigt på ryggen. Damien drog ett djupt andetag. Han knackade på. Han hörde fotsteg. Dörren öppnades av en äldre kvinna med brunt hår och chokladbruna ögon. Hon var smal och var smal i ansiktet. Damiens mamma Daisy. Daisy stelnade till. Hon hade stora ögon som bara stirrade på Damien. Hon öppnade munnen för att säga någonting men fick inte ut ett ord.

-”Mor, vem är det?”, frågade Athan.

Men Daisy kunde inte säga någonting. Så fort Athan såg Damien så stelnade han också till.

-”Det kan inte vara sant...”, sa Athan.

Daisy kollade sedan på kvinnan bredvid Damien. Men hon vände tillbaka blicken till Damien.

-”Damien? Min Damien? Är det verkligen du?”.

-”Ja, mor. Jag gick vilse i skogen och försvann”.

-”Vi vet, min son. Vi kunde aldrig hitta dig. Vi har sörjt din död i en månad nu. Vi letade efter dig i två månader. Jag kan knappt tro mina ögon”.

Daisy kramade om Damien. Damien hörde hennes hjärtslag. Han hörde hennes blod pumpa. Han kände lukten av blod. Damien såg sedan sin syster komma ut från sovrummet. Hon låg och sov och såg väldigt trött ut när hon kom ut för att se vad som pågår.

-”Damien?!”, skrek Ruby.

Damien släppte Daisy och gick fram till sina syskon och kramade dom. Han kramade dom hårt. Men Athan och Ruby var så chockade så dom kramade inte lika hårt. Damien kollade på sina syskon. Han vände sig sedan om till Daisy. Daisy log åt Damien. Hon var så glad att han var tillbaka. Damien vände blicken till Sophia.

-”Mor,Athan,Ruby. Det här är Sophia. Sophia hittade mig i skogen”.

Daisy vände sig mot Sophia och kramade om henne.

-”Tack miss. Tack så himla mycket för att du hittade min son!”.

Sophia log åt henne.

-”Kom in. Ni måste vara trötta och hungriga”.

Daisy stängde dörren efter dom och hämtade bröd och vatten. Damien var hungrig men inte på det sättet. Dom satte vid köksbordet. Athan och Ruby hade redan somnat. Damiens hunger vart allt värre. Hans huvud började snurra. Tanken på blod fick honom att bli galen. Han försökte le så mycket som möjligt till sin mor.

-”Jag kan fortfarande inte tro att det är du, Damien. Det var så svårt att inse att du är död men jag är så lycklig att du lever. Du är hjälten, miss Sophia”.

-”Tackar så mycket, frun”, sa Sophia.

Daisy serverade en tallrik med bröd och två mindre skålar med vatten.

-”Ta för er”.

Daisy klappade sin son på kinden. Hon satte sig mittemot Damien och Sophia. Damien ville inte äta. Han började bli desperat. Han ville inte ha bröd eller vatten, han ville ha blod. Sophia började äta lite smått av brödet. Damien ursäktade sig och gick in i sitt gamla sovrum som han hade sett stod kvar. Han stod där själv i rummet då han hörde nån som kom in i rummet.

-”Damien. Jag vet att du vill ha blod. Du är hungrig. Jag vet vem du kan äta...”, hörde han Sophia säga.

Damien vart kontrollerad av Sophia. Han log åt henne. Sophia började gå mot honom med eleganta och vackra steg mot Damien.

-”Du känner lukten av deras blod. Deras hjärtan slå, deras blod pumpa. Du är så hungrig, Damien. Snart så får du din mat, eller kanske till och med nu..”

Damien kände hur han tappade all kontroll över sig. Han hörde ett hjärta slå nära honom. Han sprang ut i köket och tog tag i hans mor och bet henne och började dricka hennes blod. Drack, drack och drack tills han var mätt. Sophia stod i dörröppningen och log. Ett elakt leende. Athan och Ruby hade hört skriket. Dom sprang ut och såg Damien med munnen fullt av blod, Daisy död på golvet och Sophia hånflina. Ruby skrek och började gråta helt hysteriskt. Athan var så chockad.

-”Damien?!?! Vad är det med dig?! Vad har du gjort?!”, skrek Athan till Damien och började sedan gråta och sprang fram till Daisy och tog hennes kropp i sin famn. Damien var nu helt borta. Han kunde knappt tro sina ögon.

”Herregud, vad har jag gjort?! VAD HAR JAG GJORT?!”

Damien kollade på Ruby sedan på Athan och hans mor. Han vart helt borta. Damien sprang därifrån och in i skogen. Sophia följde efter.

-”Du kunde helt enkelt inte kontrollera dig”, sa Sophia med ett skratt.

Damien vart så arg. Han kunde längre inte vara med henne.

-”Sophia, jag lämnar dig här och nu. Följ inte efter. Adjö”.

-”Da..”, var allt Damien hörde Sophia säga när han började springa.

Han sprang och han sprang. Bort från McKinney, bort från allt. Han kommer aldrig förlåta sig själv för det här. Han stannade till och skrek rakt ut. Han slog till träd, bröt av grenar. Han var så arg på sig själv. Han kunde ha kontrollerat sig. Men han lyckades inte. Nu skulle han leva med ett misstag han aldrig skulle kunna fixa.

Läs dom tidigare delarna HÄR.

”Så...Har du inte saknat syrran?”, frågade Ruby.

Damien kunde inte riktigt svara. Han var så chockad.

-”Här”. Ruby sträckte fram sin hand. ”Jag hjälper dig”.

Damien tog tag i Rubys hand och hon drog upp honom.

-”Just det. Ledsen för huvudet”.

-”Du kunde ha sagt hej”. Damien rörde vid sidan av huvudet och såg att han blödde.

-”Jag tror hej är lite för snällt”, sa Ruby med ett leende.

Damien tittade bara på Ruby. Han måste hallucinera. Hon kan inte vara där.

-”Damien...Jag har letat efter dig i snart 50 år”.

-”Hur..Hur.. vart du vampyr?”.

-”Lång historia. Berättar lite senare”.

Ruby gick lite fram och tillbaka. Hon tittade runt i rummet.

-”Inte så dåligt för 60 dollar”.

-”Nej, jag antar det. Du jobbar väl här?”.

Ruby skrattade till.

Damien tittade bara på henne. Han skrattade.

-”Vad är det som är så roligt?”.

-”Du är här”.

-”Jasså? Oj, det var ju roligt. Ska jag vara ärlig så önskar jag att jag inte är här. Jag önskar att jag dog för 250 år sen!”.

-”Självmord kanske var en väg?”

-”Tror du jag ville ge upp så lätt eller? Jag tänkte 'skitsamma', jag får väl vänja mig vid det här livet. Mamma, Athan och jag trodde du var död när du lämnade McKinney. Det var inte förrän 1961 jag fick reda på att du var vid liv. Du hade blivit det jag hade blivit”.

-”Hur fick du reda på det?”.

-”Damien? Du skämtar? Du återvände ju till McKinney. Ditt ex sa att du hade varit där. Jag pratade med henne på en bar. Hon var full och släppte ut allt om dig och henne. Jag kunde knappt tro mina öron och sen dess har jag letat efter dig”.

”Just ja. Donna. Härlig brud. Varför ville du se mig?”.

Ruby närmade sig med eleganta steg. Hon stannade precis framför Damien.

”Jag ville hämnas. Typ. Det är ditt fel att jag står här. Det är ditt fel att jag blev en vampyr. Du tog med den där bitchen Sophia och du visste själv vad hon var!”, skrek Ruby.

”Jag vet att jag var självisk men jag hade ingen kontroll. Hon kontrollerade mig!”, skrek Damien tillbaks.

Ruby kollade på Damien med en arg min. Hon tog tag i Damien hals och kastade honom rakt i väggen. Hon gick fram till Damien som låg där. Damien hann före och fällde Ruby. Ruby reste sig fort och försökte ta tag i Damiens hals igen. Men Damien tog tag i Rubys hand innan hon hann. Han kastade undan hennes hand och tog tag i Rubys hals och kastade henne nu in i väggen.

”Akta dig, syrran”.

Ruby reste sig. Hon kollade på Damien surt men sen med en ledsen min.

”Jag ber om ursäkt, Damien. Det var inte meningen. Jag lovade mig själv att jag skulle kontrollera mig själv när jag såg dig. Jag var rasande på dig i 197 år då jag visste att du var död. När jag fick reda på att du levde så vart jag ännu mer rasande men så helt plötsligt så försvann ilskan. Jag ville hitta dig nu. Men jag antar att den ilskan kom tillbaka när jag såg dig nu. Jag hade ju inte sett dig på 250 år. Förlåt Damien”.

Damien kollade på sin syster. Han har saknat henne så. Han förstod henne.

-”Du har egentligen inget att be om ursäkt för. Du agerade helt normalt”.

Ruby gick fram till Damien och kramade honom. Damien kramade tillbaka. Hårt.

-”Får jag vara med i kramkalaset?”.

Damien stelnade till. Ruby också. Dom kände igen rösten. Dom kunde inte tro det.

-”Athan”, sa Damien och Ruby i kör.

-”Hej, Damien och Ruby”.

Athan gick fram till Damien och Ruby. Damien kunde faktiskt knappt känna igen sin egen bror. Han var så muskulös. Han var lite längre än Damien men inte så mycket. Fast han hade samma svarta hår och svarta ögon.

-”Athan..”, sa Ruby chockad.

-”Snyggt jobbat med den där bruden i Seattle”, sa Athan till Damien och gav honom en klapp på armen.

Damien skrattade till.

-”Athan. Längesen, broder. Hur står det till?”.

-”Bara bra. Din tjej, Sophia, var ju riktig schysst”.

-”Hm. Ja..”.

-”Din jävel!”, skrek Athan helt plötsligt.

-”Athan, lägg av”, sa Ruby lugnande.

-”Varför, Ruby? Säg mig varför! Han dödade mamma och orsakade all ilska och smärta så länge tack vare att han bjöd in Sophia! Jag är så glad att dom brände den bitchen!”.

Damien hade ingen aning att McKinneys invånare hade dödat Sophia. Han vart alldeles tyst.

-”Varför så tyst, Damien? Ledsen över att din älskling dog för vad är det nu? 246 år sen”.

-”Men lugna dig nu”, sa Ruby återigen.

-”Din jävel”, sa Athan och kollade argt på Damien.

-”Athan, det är ingen idé att vara arg. Det var 245 år sen. Du kan inte vara arg för alltid”, sa Ruby.

Athan kollade fortfarande på Damien. Han verkade återfå kontrollen. Han började lugna ner sig.

-”Nu är jag lugn men inte länge till, broder”.

Athan gick ut.

-”Vi måste få honom att inse att vara arg är bara slöseri. Innan han tar det för långt”.

-”Ja, men jag förstår honom på ett sätt. Ruby, vad jag gjorde kommer jag aldrig kunna förlåta mig för. Jag borde ha blivit bränd med Sophia. Under alla dessa år så försökte jag leva livet som vampyr. Men ni var en del av mina tankar hela tiden”.

Ruby kollade på Damien. Hon tyckte synd om honom.

-”Jag förstår inte hur du kan vara så snäll helt plötsligt. Jag förväntade mig att du skulle bete dig som Athan när du kom”.

-”Jag förklarade mig ju”, sa Ruby.

Dom såg i ögonvrån att Athan stod vid dörröppningen. Damien och Ruby vände sig mot Athan. Athan gick in och stängde dörren efter sig.

-”Okej. Vi har en del att gå igenom”.

Kära dagbok 24 januari 1761

Far blir allt mer sjuk. Mor är förtvivlad och vet inte vad hon ska göra. 'Vad ska jag säga till barnen?', säger min mor varje kväll. Mor och far vet inte att jag står utanför dörren och tjuvlyssnar. Oförskämt, det vet jag. Men jag måste veta själv vad som pågår så jag kan lugna ner Athan och Ruby. Athan är ju endast sjutton år och Ruby är fjorton år! Far lärde oss så mycket om livet. Livets mörka sidor och ljusa sidor. Athan skulle ta fars död hårdast.. Nej, kan inte skriva så. Mor kallar på mig nu, måste sluta skriva.

Damien

Damien la undan sin fjäderpenna och gick till köket där mor var. Hon hade ropat på honom.

-”Mor, du ropade på mig”.

-”Ja. Din far vill prata med dig”.

”Vill far prata med mig?”, tänkte Damien.

Mor verkade vara tårögd. Damien kollade på sin mor och gick till slut in i rummet där far låg. Far såg så mager ut. Det såg ut om han hade hostat bort sin kropp.

-”Min son..”, hostade far fram.

Damien gick fram så fort som möjligt. Damien satte sig på knän vid fars säng.

-”Son.. Tiden har kommit för dig att höra detta. Du kommer bli mannen i huset. Alla vapen som jag har finns i förrådet där du, Athan och Ruby inte fick kolla i. Nycklarna ligger där”. Far vände blicken till nattduksbordet.”Du måste skydda din mor och syskon mot de onda där ute. Jag vet,son, att du kan klara detta...”

Far fick en av sina värsta hostattackerna och det låg blod på hans filt. Han hostade blod. Damien kollade på blodet och sedan på sin far. Men far sov redan.

Kära dagbok 24 juli 1761

Idag var det en sorgsen dag. Det är nu exakt sex månader sen far gick bort. Mor grät hysteriskt vid fars grav. Jag har försökt att trösta både mor och mina syskon. Vissa dagar går det bra, vissa inte. Athan har inte sagt så mycket sen fars död. Ruby har förlorat sin energi hon hade. Jag har aldrig förstått vad far menade med 'det onda där ute'. Vad menade far med det? Hur ska jag hantera det? Jag tar hand om mor, Athan och Ruby så gott jag kan nu och i framtiden.

Damien

Damien rensade all fisk han hade fiskat vid sjön som han skulle ta med sig hem till mor. Damien hade varit vid sjön hela dagen. Nu närmade sig skymningen. Damien samlade all fisk och lyfte säcken över axeln. Damien försökte skynda sig varje fall genom skogen innan det blev mörkt. Men skymningen försvann så fort och det var redan mörkt när Damien hade kommit halvvägs genom skogsbiten.

-”Attans!! Hur ska jag ta mig hem i detta mörker?”, sa Damien för sig själv.

Damien visste vägen utantill så han gick på känslan. Damien snubblade på småstenar lite då och då. Plötsligt hörde han nåt bakom sig. Damien vände sig men såg ingenting. Det var för mörkt. Damien fortsatte tills han hörde samma sak igen. Han stannade till och vände sig. Återigen, var det för mörkt för honom att se om det var nån eller nåt var där. Damien fortsatte att gå.

-”Behöver du hjälp?”.

Damien vände sig om och såg att det var nån där i mörket.

-”Vem är det? Jag ser er inte”.

Han hörde stegen komma närmare. Det var en kvinna med en fackla.

Vad gör en kvinna här ute i skogen och i mörket?, tänkte Damien.

-”Ursäkta, vem är ni?”

-”Mitt namn är Sophia. Vad är ditt namn?”.

-”Damien. Damien Blackwell”.

-”Mr. Blackwell. Har ni kanske varit vid sjön?”.

-”Ja frun. Får jag fråga vad en ung kvinna som ni gör här?”.

-”Jag var precis på väg hem.. från en grej”.

Sophia log åt Damien. Hon var smal och tajt lång klänning. Hennes hår var gyllene blond och hon hade blåa ögon som sken i mörket.

-”Mr Blackwell, jag följer er hem. Ni ska inte behöva gå i mörket”.

-”Frun, det är lugnt. Du kanske ska bege dig hemåt?”.

-”Nej då, jag har ju en karl som du. Kalla mig Sophia, mr. Blackwell”.

-”Kalla mig Damien, Sophia”.

Sophia tittade länge på Damien. Hon började le och gick före Damien.

Det var nåt med Sophia. Hon var så otroligt vacker. Hon gick så elegant. Hennes platta hår hängde ner längs hennes rygg.

-”Kommer du eller, Damien?”, vände sig Sophia och frågade Damien.

Damien märkte inte att han hade stannat och dagdrömt. Damien började gå.

-”Så, Damien. Hur gammal är du?”.

-”21 vintrar”.

-”Jasså du är född på vintern? Okej... Vet du hur långt du har härifrån hem?”.

-”Ungefär en kilometer”.

Sophia vart tyst resten av vägen. När dom kom fram till stugan där Damien och familjen bodde så stannade Sophia och vände sig till Damien.

-”Sophia, jag uppskattar verkligen att du följde mig hem”. Damien tog Sophias ena hand och kysste den. Sophia bugade fint och log.

-”Det var en ära att följa dig”, sa Sophia med ett leende.

Damien såg att hennes ögon vart alldeles röda.

-”Sophia, vad är det med dina ögon?”.

Sophia öppnade munnen och Damien såg ett par hörntänder. Damien tänkte fort och började springa. Men hann inte så långt. Sophia stod plötsligt framför Damien.

-”Damien. Du ska ingenstans”, sa Sophia med ett leende.

Damien kände smärta och sedan blev allting svart.

Här kommer Mystic Nights del 2!! :D kommentera gärna!

Det hade gått 250 år sen Damien lämnade allt han hade. Han lämnade sin mamma, som tog hand om honom, hans bror och syster sen deras pappa hade dött i tuberkulos. Han älskade sin mamma och sina syskon mest av allt men han var tvungen att göra det som var bäst för honom och hans familj. Damien har ingen kvar. Han lever i ensamhet. Men istället för att sörja att han kommer att leva i ensamhet i all evighet så försöker han göra det bästa utav det.

Damien gick ut från kiosken i Seattle och började gå mot bilen. Han skulle åka vidare i eftermiddag.

”En kvinna i 25-års åldern hittades död i en gränd strax utanför centrala Seattle. Enligt polisen så rör det sig om mord men det finns inga spår att utgå från. Kvinnan ska ha varit på en bar i centrala Seattle men det finns inga vittnen som såg när hon lämnade baren.” Denna nyhet fick Damien att stanna och kolla på tv-monitorerna i skyltfönstren till en elektronik-affär.

”Oops..Inte bra. Jag ska ju ändå lämna Seattle. Bäst att göra det nu. Men dom kommer aldrig kunna veta att det var jag, ingen tror ju på att vampyrer existerar?”, tänkte Damien.

Damien fortsatte att gå. Damien kunde ju ha självklart suttit vid bilen redan nu men han är ju på en offentlig plats så han kan inte ”vampyr-springa”. När han slutligen kommer fram till bilen, låser upp och sätter sig så tar han fram sin karta och kollar vart han ska. Varför inte satsa på att åka till Portland,Oregon? Damien lägger undan kartan och startar bilen och börjar åka mot Portland,Oregon.

Damien körde in i Portland,Oregon. Han parkerade bilen och började gå. Men han visste inte vart. Han svängde in till huvudgatan och kollade runt. Jackpot. En bar lite längre fram. Han gick mot baren. Det var en liten bar och det var inte så mycket folk. Lite konstigt, för det var ju kväll nu fast det är tidig kväll så då är det väl inte så konstigt. Han satte sig vid barstolen och beställde det vanliga, en Jack Daniels. Den här gången så betalade han notan för drickan och gick därifrån. Damien hade ingen aning om vad han skulle göra. Gå till en annan bar? Köra till ett motell? Ja, det får nog bli motell den här gången. Damien började gå mot bilen och självklart så såg han ett par snygga tjejer som kollade på Damien och log. Snygg, sexig, sjukt snygg osv, var det enda tjejerna sa när han gick förbi dom. Han startade bilen och körde på samma väg som han kom till Portland, han hade sett ett motell precis vid vägen. Han hittar motellet och svänger in.

-”Hej och välkommen till Portland Motel”, sa en kvinna.

-”Hej. Jag skulle vilja ha ett rum”.

-”Javisst, självklart. Hur många nätter ska du stanna?”.

-"Bara en".

Kvinnan vänder sig om och kollar efter en nyckel.

-”Här har du, rum 104. Du går ut och sedan åt vänster”.

-”Tack”.

Damien tar nyckeln som kvinnan hade lagt på bordet och började gå ut tills kvinnan hostade till.

-”Sir? Du måste betala nu”.

-”Javisst, självklart ska jag ju betala”.

Damien log sitt charmiga leende. Men kvinnan log inte tillbaka utan kollade på Damien. Hon verkade arg eller sur.

-”Hur mycket ska jag betala?”.

-”60 dollar”, sa kvinnan lite surt.

Damien gav kvinnan 60 dollar och gick ut och sen till vänster.

-”Rum 100,101,102,103.. Ah! 104”.

Damien låste upp rummet och ja.. rummet var helt okej. En säng, en tv, badrum och ett litet kök. Inte det bästa men han ska ändå vara där en natt. Damien såg en liten affär precis bredvid motellet som sålde öl så han tog lite fickpengar och gick och köpte öl. Damien såg att receptionen var tom när han gick förbi. Inte en enda människa var där. Damien brydde sig inte om det. När han kom tillbaka till rummet så öppnade han en öl och la sig i sängen. Damien kollade för att se vad som fanns på tv men det fanns ingenting intressant. Han stängde av tv:n och låg och tänkte. Han började tänka på kvinnan i receptionen. Varför just henne? Damien kunde verkligen inte sluta tänka på kvinnan, vad var det med honom? Han kunde tänka på vilken kvinna han ville men han tänkte just på henne. Det måste vara nåt med henne...

”Skitsamma Damien, släpp det nu”.

Kvinnan började sakta försvinna ur Damiens tankar. Damien låg nu bara, drack sin öl och slappnade av. Tills han hörde nåt slags sus ute.

”Vinden”, tänkte Damien.

Ytterligare en, fast närmare. Det konstiga suset kom närmare och närmare. Damien reste sig från sängen och gick först till fönstret och drog upp persiennerna för att se vad det var. Inget. Kolsvart där ute. Så fort han vände sig om så kom suset igen. Fast den här gången så gick Damien och öppnade dörren. Han klev ut och kollade runt. Ingen där. Ingen på parkeringen eller nåt. Damien skrattade lite för sig men så fort han var på väg in så känner han nån som kastar honom rakt in i väggen. Damien hade fått en smäll i huvudet men han kunde se en gestalt vid dörröppningen. Gestalten gick fram lite och stod nu i ljuset. Damien kunde inte tro sina ögon. Han hade fått en smäll i huvudet men han vet att det var den han trodde det var... Han kände nu igen det bruna långa håret, dom gröna ögonen, det smala huvudet och den smala kroppen. Det var kvinnan i receptionen. Fast i andra kläder och annan frisyr.

-”Hej Damien. Har du inte saknat syrran?”....

Här är min berättelse. "Mystic Nights". Berättelsen kommer att publiceras varje torsdag och söndag. Hoppas ni kommer tycka om berättelsen!! Här kommer del 1   

Damien gick bara efter tjejen som hade sett Damien. Hon sprang allt hon kunde men det här var för lätt för Damien. Han kunde bara gå efter eftersom han vet att han kommer hinna ikapp förr eller senare. Tjejen började bli mer desperat och började skrika. ”Varför skriker hon när hon är mitt i ingenstans”, tänkte Damien. Damien såg att tjejen började tappa andan och hade snart ingen ork att springa. ”Lika bra att slå till”. Damien sprang så att han stod framför henne och fick henne och stanna och siktade sina tänder mot hennes hals.

Damien körde precis in i Seattle, Washington. Han svängde av vid en väg precis innan centrum. Det var ett motell. Men han ångrade sig eftersom han egentligen inte behöver ett rum, han sover ju ändå inte. Varför slösa pengar då? Han körde tilbaka till vägen och svängde åt centrum. Efter en 10 minuters resa till centrum så parkerade Damien sin älskade bil, en Cadillac, utanför en bar.

Damiens bil 

Klockan var tio på kvällen och baren var redan fullpackat med folk. Damien gick in och fick en massa tjejers blickar mot sig. Vilken tjej skulle inte vilja vända sig och se en kille som är den snyggaste dom har sett? Lång, brunhårig, bruna ögon som får en att smälta, fylliga läppar som man vill genast kyssa.. ”Men herregud.... Jennie, Jennie!!! Ser du han killen som gick precis in? Han är så himla sexig”. Damien log lite när han hörde tjejen som sa det. Han fortsatte till själva baren och satte sig på barstolen.

-”En Jack Daniels”, sa Damien till bartendern.

-”Ska bli”.

Damien kollade runt lite. Det var en stor bar med en scen längst bort till höger. Baren hade en öppen yta i mitten med bord och stolar. Vid nästan varje hörn fanns det hörnsoffor och ett bord. Det såg ut som att alla platser var upptagna. Ett band spelade också och det var några som stod och dansade så man behövde väl inte bekymra sig om man inte hade nånstans att sitta.

-”Här har du en Jack Daniels. Det blir 18 dollar”.

Damien hade ingen speciell lust att betala så han gjorde det han var bäst på.

-”Du bjöd mig på en drink för det är första gången jag är här”.

-”Vet du vad? Jag bjuder dig på drinken för det är ju första gången du är här”, sa bartendern och blinkade.

”Vilken fördel att ha den här förmågan...”, tänkte Damien.

På väggen över själva flaskhyllorna så satt en TV. Baseball match gick på TV:n. Damien kollade lite snabbt men drack upp sin drink och lämnade baren. Men på vägen så vart han stoppad av nån.

-”Hej där... Värst vad du hade bråttom”, sa en tjej.

-”Nej då, jag har inte bråttom. Försöker bara ta mig igenom allt folk”.

-”Men om du nu ska lämna baren, kan jag inte få följa med dig”?, viskade tjejen i Damiens öra.

”Det var ett tag sen jag 'åt' senast. Varför inte?”

-”Självklart så får du följa med mig.. Vad heter du föresten?”

-”Isabella.. Vad heter du?”

-”Damien. Kom så går vi då, Isabella”, och log.

Isabella log tillbaka och tog tag i Damiens hand och följde efter. När dom till slut kom ut så drog Damien Isabella nånstans där ingen skulle se eller höra dom. Han gick några kvarter bort och svängde in i en gränd.

-”Varför är vi här?”, undrade Isabella. Men Isabella verkade vara för full för att veta att det är farligt att hon är där.

-”Mysigt ställe.. kanske inte mysigast men ingen ser oss här...”, viskade Damien i Isabellas öra.

Isabella började fnittra.

-”Berättade jag för dig att du är bara så himla snygg?”

Damien log.

-”Nej, men jag vet om det redan”.

Damien kollade in i Isabella gröna ögon och strök undan hennes blonda,lockiga hår från ansiktet. Han hörde hennes blod pumpa. Hennes hjärta slog allt fortare. Isabellas lilla oskyldiga ansikte och leende försvann och hon slog undan Damien hand från hennes ansikte och började springa. Hon vände sig om för att se om Damien var efter henne men så fort hon vände tilbaka så stod han framför henne och log.

-”Isabella.. Varför sprang du iväg?”

-”Vad fan... Vad är det för fel med dina ögon?!?! Vad fan är det för tänder?!?! VAD ÄR DU FÖR NÅT?!?!”, skrek Isabella.

-”Vampyr. En vampyr..”.

Damien tog tag i hennes huvud och högg in sina tänder mot hennes hals. Damien tömde henne på allt blod hon hade. Damien slängde sedan bara iväg hennes kropp och tittade upp mot himlen och började skratta.

”Gud, alltid härligt med lite mat”

Damien slängde en blick och böjde sig över Isabellas tömda kropp.

”Stackars tjej.. Men hon var definitivt god. Ny smak.”

-”Synd att vi fick ett tragiskt slut, Isabella”. Damien log och gick därifrån....