Jaa.. Nu var sommarlovet över för min del. Imorgon börjar jag skolan, jag börjar första året på gymnasiet. Tyvärr så betyder det att det inte kommer bli uppdateringar lika ofta, alltså inte under dagen. Hoppas ni alla har haft ett bra och skönt sommarlov!   

Augusti 2011

Damien, Ruby och Athan satt alla tysta vid bordet. Ruby hostade till lite.

-”Ja, det här är ju lite pinsamt”, sa Athan mitt i tystnaden.

Damien och Ruby tittade lite snabbt på varandra. Vad skulle dom säga nu till varandra?

-”Athan, du kanske har nåt förslag på vad vi kan prata om nu? Det var ju ditt förslag, allt det här. Sitta tillsammans och prata goda gamla tider”, sa Damien.

-”Kan vi inte få höra din berättelse om ditt patetiska liv, då är vi kvitt?”, sa Athan lite argt.

Damien tittade på Athan.

-”Var försiktigt lillbrorsan, med din attityd. Du vill inte göra mig arg”.

Athan reste sig upp från sin stol.

-”Jasså inte? Varför skulle jag inte kunna göra dig arg, Damien?”.

-Hörni, sluta nu killar. Det räcker. Athan, sätt dig igen och Damien, börja berätta”, sa Ruby med en suckande min.

-”Jag levde i flera år, efter att jag hade lämnat McKinney, i sorg. Jag fattade inte hur jag kunde leva. Jag fattade inte att...att jag...att jag hade mördat min mamma. Jag kunde inte förlåta mig själv, det fanns ingen chans. Och det har jag aldrig gjort. Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Efter ett tag så försökte jag ta itu med det liv jag levde nu. Jag ville inte åka tillbaka till McKinney, inte på ett tag varje fall. Jag ville också glömma Sophia. Åren gick och jag levde mitt liv bara. Men jag minns en kväll, på slutet av 1890-talet, då det slog till mig riktigt hårt. Era namn började eka i mitt huvud. Jag hade ju inte glömt er men jag insåg väl att jag saknade er. Jag ville verkligen se era ansikten och be om ursäkt men den ursäkten skulle aldrig kunna accepteras av er. Det var jag tvungen att inse. Då, så trodde jag att ni inte levde längre. Jag skulle aldrig se era ansikten, era glada ansikten. Jag skulle aldrig se er lyckliga. Men jag antar att jag hade fel om att ni inte levde då, ser jag nu. Efter den kvällen så var ni i mina tankar för evigt. Jag visste att ni hade hatat mig men jag tänkte på er ändå. För jag älskade er fortfarande. Runt 1910 eller så, så började jag bara döda människor framförallt kvinnor. Jag tänkte på allt som hade hänt, med er och mamma, med mig själv och det tog kål på mig och jag kunde bara dränka sorgen med dödandet. Tjej efter tjej försvann och om det vart en stor nyhet så försvann jag därifrån. Gick till nästa plats, samma sak där, och sen vidare. Det pågick så länge, just att döda hela tiden och dricka blod och ta liv. Jag var förvirrad, desperat, ledsen, arg över mig själv. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade kommit vid tidpunkten då jag ville ta en träpåle och bara hugga mig själv i hjärtat, det kalla hjärtat som inte slog. Jag ville spela stunderna då allt var bra, jag ville pausa alla dom bra minnen, jag ville stoppa all smärta, jag ville spola tillbaka lyckan. Jag visste inte hur jag skulle börja bygga upp min styrka. Det var då jag träffade en vampyr vid namn Dean. Dean var, eller är vad jag vet, en 800 år gammal vampyr som hittade mig på nåt sätt. Han hittade mig runt 1935. Han hjälpte mig i tjugo år att inte döda så många. Han lugnade ner mig och hjälpte mig att bygga upp min mentala styrka. Dean tog med mig på hans bilresor runt om i USA och visade mig att även om jag är vampyr med så stora misstag så kan jag ändå försöka hitta ett annat sätt att leva på. Han sa till mig att jag levde på mina misstag och det var fel. Jag hittade rätt sätt att leva igen. Men törsten efter blod släcktes aldrig. Jag dödade några då och då, ett eller två år dödade jag ingen. Jag tackade Dean för allt han hade gjort självklart. Men han sa att jag inte skulle tacka honom, utan att jag skulle tacka mig själv för att jag lyckades bygga upp mig själv. Sedan försvann han bara. Det var 1947 så jag har inte hört av eller sett honom på 64 år. Innerst inne så tackar jag honom ändå. Efteråt kändes allt lättare. Jag tänkte på er och mamma varje dag, då menar jag verkligen varje dag. Saknaden var stor men jag var tvungen att se framåt och inte titta bakåt. Jag levde på med mitt liv. 50-talet var den tråkiga delen av mitt liv. På 60-talet började jag dejta lite och ja, ni har ju hört om Donna. Jag köpte även min bil 1964. Jag såg The Rolling Stones, The Beatles, ja, alla dom där 60-talsbanden. 70-talet hade samma flyt, brudar hit och dit. Fast det årtiondet åkte jag till Europa också. Jag åkte först till London, sedan vidare till Paris,Barcelona,Amsterdam. På 80-talet så gick jag mest på konserter. 80-talet var verkligen det årtiondet jag hade det bäst. Men det var det årtiondet jag tänkte på er mest. Jag kände väl att det var lite så, ju mer roligt jag hade desto mer tänkte jag på er, vilket jag fick dåligt samvete men jag försökte ändå leva på. På 90-talet började jag längta efter McKinney, jag ville se vad som fanns där nu. Jag saknade mitt hem. Jag var nära på att återvända men ångrade mig i sista minut. Jag var inte redo. Under 90-talet så bodde jag i New York och försökte hitta ett jobb och bara ta det lugnt i nån schysst lägenhet. Men det skulle aldrig bli normalt. Jag skulle aldrig kunna leva normalt som en människa igen. Så jag tog bilen och började min bilresa genom USA. Från östkusten till västkusten. Jag kommer ihåg att jag började åka 25 september 1998. Jag stannade i vissa städer i flera år. Jag åkte, stannade nåt år, åkte, stannade nåt år och så vidare tills nu. Så nu sitter jag här med er”.

Ruby satt bara och kollade på Damien och var tyst. Inte ens Athan sa någonting. Fast han tittade inte på Damien men hans tystnad sa allt.

-”Wow, Damien. Jag trodde aldrig att du hade det så där tufft. Jag trodde du levde på som vanligt för att få vara ärlig och inte hade några problem. Men jag är så glad att vi har fått höra din livshistoria efter all tid”, sa Ruby.

Om hon kunde så skulle hon gråta men det kan hon inte. Men Damien hörde hennes tårar genom hennes röst. Hon sänkte huvudet och började minnas allt som hade hänt under åren. Athan satt och bara stirrade. Sa inget eller gjorde inget. Han kollade inte på Damien och det hade han inte gjort heller.

-”Så, vad gör vi nu? Vi har delat med oss våra berättelser om våra liv så ja... vad händer nu då?”.

-”Jag har en idé”, sa Athan med ett leende. ”Vi kan väl åka till McKinney?”.

Damien och Ruby stelnade till tittade bara på Athan.

-”Va?! Varför ska vi göra det?”, undrade Ruby.

-”Tja, det var ju vårt hem. Och Damien kanske vill kanske åka dit, han berättade att han ville”.

”Så han lyssnade en del av min berättelse”, tänkte Damien.

-”Men han kanske inte vill åka nu? Och vad skulle vi göra där föresten?”, sa Ruby.

-”Kolla läget, knappast att nån skulle känna igen oss, ingen av dom har ju levt då vi levde”. Athan började le ännu mer.

-”Nå, Damien? Vad har du kommit fram till då? Vi har alla en varsin bil som vi kan åka i, jag känner inte direkt för att åka med nån av er, ska jag vara ärlig”.

Ruby kollade på Athan, surt. Hon gjorde en grimas till honom.

-”Ja, varför inte, lillbrorsan? Vi kan väl åka till McKinney då”.

Kära läsare!

Jag ville skriva ett sånt här inlägg om hur jag tycker om bloggen och hur det har gått och så vidare.

Jag har varit ett Ian Somerhalder fan så länge och att få skriva typ om hans liv är så roligt. Han är en inspiration för mig, säkert för er också. Hans jobb med IS Foundation är ett inspirerade arbete.

Och till er läsare, ni är underbara. Ni kanske inte är många men ni är så himla bäst helt enkelt. Era kommentarer är så himla kul att få. Ja, ni är helt enkelt underbara och bara för bäst!!

Än så länge har det gått hur bra som helst med bloggen! Inget mer med det liksom.

Jag har planerat att det ska komma en tävling nån gång, mer delar av Mystic Nights, menyavdelningar där ni kan läsa om Ian när ni vill och hans karriär lista. Ni kan alltid dela med era tankar eller åsikter i gästboken. Ni kan alltid kontakta mig på mailen, tipsa mig nåt, skicka nån bild eller video eller fråga mig nåt i frågegrejen och så kan ni alltid kommentera när ni vill   

Mystic Nights del 8 kommer upp idag, kl.15 Tummen upp för det och jag kan säga att det är min favoritdel än så länge. Om du inte har läst delarna tidigare så kan ni klicka på 'Mystic Nights' under kategorier i menyn eller klicka häär.

Hoppas ni har varit nöjda med bloggen och att ni kommer att tycka om det i framtiden!   

Mitt favoritcitat av Ian och collaget har jag gjort själv, vill ni låna den så får ni kontakta mig genom mailen eller kommentera.