Kära dagbok 24 januari 1761

Far blir allt mer sjuk. Mor är förtvivlad och vet inte vad hon ska göra. 'Vad ska jag säga till barnen?', säger min mor varje kväll. Mor och far vet inte att jag står utanför dörren och tjuvlyssnar. Oförskämt, det vet jag. Men jag måste veta själv vad som pågår så jag kan lugna ner Athan och Ruby. Athan är ju endast sjutton år och Ruby är fjorton år! Far lärde oss så mycket om livet. Livets mörka sidor och ljusa sidor. Athan skulle ta fars död hårdast.. Nej, kan inte skriva så. Mor kallar på mig nu, måste sluta skriva.

Damien

Damien la undan sin fjäderpenna och gick till köket där mor var. Hon hade ropat på honom.

-”Mor, du ropade på mig”.

-”Ja. Din far vill prata med dig”.

”Vill far prata med mig?”, tänkte Damien.

Mor verkade vara tårögd. Damien kollade på sin mor och gick till slut in i rummet där far låg. Far såg så mager ut. Det såg ut om han hade hostat bort sin kropp.

-”Min son..”, hostade far fram.

Damien gick fram så fort som möjligt. Damien satte sig på knän vid fars säng.

-”Son.. Tiden har kommit för dig att höra detta. Du kommer bli mannen i huset. Alla vapen som jag har finns i förrådet där du, Athan och Ruby inte fick kolla i. Nycklarna ligger där”. Far vände blicken till nattduksbordet.”Du måste skydda din mor och syskon mot de onda där ute. Jag vet,son, att du kan klara detta...”

Far fick en av sina värsta hostattackerna och det låg blod på hans filt. Han hostade blod. Damien kollade på blodet och sedan på sin far. Men far sov redan.

Kära dagbok 24 juli 1761

Idag var det en sorgsen dag. Det är nu exakt sex månader sen far gick bort. Mor grät hysteriskt vid fars grav. Jag har försökt att trösta både mor och mina syskon. Vissa dagar går det bra, vissa inte. Athan har inte sagt så mycket sen fars död. Ruby har förlorat sin energi hon hade. Jag har aldrig förstått vad far menade med 'det onda där ute'. Vad menade far med det? Hur ska jag hantera det? Jag tar hand om mor, Athan och Ruby så gott jag kan nu och i framtiden.

Damien

Damien rensade all fisk han hade fiskat vid sjön som han skulle ta med sig hem till mor. Damien hade varit vid sjön hela dagen. Nu närmade sig skymningen. Damien samlade all fisk och lyfte säcken över axeln. Damien försökte skynda sig varje fall genom skogen innan det blev mörkt. Men skymningen försvann så fort och det var redan mörkt när Damien hade kommit halvvägs genom skogsbiten.

-”Attans!! Hur ska jag ta mig hem i detta mörker?”, sa Damien för sig själv.

Damien visste vägen utantill så han gick på känslan. Damien snubblade på småstenar lite då och då. Plötsligt hörde han nåt bakom sig. Damien vände sig men såg ingenting. Det var för mörkt. Damien fortsatte tills han hörde samma sak igen. Han stannade till och vände sig. Återigen, var det för mörkt för honom att se om det var nån eller nåt var där. Damien fortsatte att gå.

-”Behöver du hjälp?”.

Damien vände sig om och såg att det var nån där i mörket.

-”Vem är det? Jag ser er inte”.

Han hörde stegen komma närmare. Det var en kvinna med en fackla.

Vad gör en kvinna här ute i skogen och i mörket?, tänkte Damien.

-”Ursäkta, vem är ni?”

-”Mitt namn är Sophia. Vad är ditt namn?”.

-”Damien. Damien Blackwell”.

-”Mr. Blackwell. Har ni kanske varit vid sjön?”.

-”Ja frun. Får jag fråga vad en ung kvinna som ni gör här?”.

-”Jag var precis på väg hem.. från en grej”.

Sophia log åt Damien. Hon var smal och tajt lång klänning. Hennes hår var gyllene blond och hon hade blåa ögon som sken i mörket.

-”Mr Blackwell, jag följer er hem. Ni ska inte behöva gå i mörket”.

-”Frun, det är lugnt. Du kanske ska bege dig hemåt?”.

-”Nej då, jag har ju en karl som du. Kalla mig Sophia, mr. Blackwell”.

-”Kalla mig Damien, Sophia”.

Sophia tittade länge på Damien. Hon började le och gick före Damien.

Det var nåt med Sophia. Hon var så otroligt vacker. Hon gick så elegant. Hennes platta hår hängde ner längs hennes rygg.

-”Kommer du eller, Damien?”, vände sig Sophia och frågade Damien.

Damien märkte inte att han hade stannat och dagdrömt. Damien började gå.

-”Så, Damien. Hur gammal är du?”.

-”21 vintrar”.

-”Jasså du är född på vintern? Okej... Vet du hur långt du har härifrån hem?”.

-”Ungefär en kilometer”.

Sophia vart tyst resten av vägen. När dom kom fram till stugan där Damien och familjen bodde så stannade Sophia och vände sig till Damien.

-”Sophia, jag uppskattar verkligen att du följde mig hem”. Damien tog Sophias ena hand och kysste den. Sophia bugade fint och log.

-”Det var en ära att följa dig”, sa Sophia med ett leende.

Damien såg att hennes ögon vart alldeles röda.

-”Sophia, vad är det med dina ögon?”.

Sophia öppnade munnen och Damien såg ett par hörntänder. Damien tänkte fort och började springa. Men hann inte så långt. Sophia stod plötsligt framför Damien.

-”Damien. Du ska ingenstans”, sa Sophia med ett leende.

Damien kände smärta och sedan blev allting svart.